Hej vi kommer på visit – den nya versionen av V.

V, den gamla 1980-tals serien i nytappning. I dagens anda dessutom med tyngdpunkt på terrorism kontra massmedias toppstyrning. Besökarna (the visitors) anländer med moderskepp över de 29 största städerna i världen. Deras ledare Anna sänder ett första meddelande till människorna från undersidan av varje skepp på respektive språk, budskapet är att de kommer i fred, alltid.

Det ger naturligtvis blandade känslor hos människorna och mycket tvivel på tidigare övertygelser. När Anna sedan börjar erbjuda läkarvård som mer eller mindre utför mirakler, blir det ännu mera splittringar hos människorna. De allra flesta väljer att ställa sig positiva till besökarna, de vill ju bara gott. Endast ett fåtal ställer frågan som egentligen borde ställas; vilken baktanke har besökarna?

Några besökare verkar anse att svaret på den frågan inte är i linje med deras övertygelser och hoppar av skeppen och gömmer sig bland människorna, de kallar sig för den Femte Kolonnen. En del människor sällar sig till kolonnen och en motståndsrörelse är ett faktum.

Första säsongen av V är sedd, vad har jag då att säga om den? Att den är vackert CGI:ad? Ja, det är den i och för sig. Att det finns ett antal brister i serien, när det kommer till karaktärerna och berättelsen i sig? Definitivt. Flera av skådisarna är gamla i genren science fiction, de spelar dessutom mer eller mindre sina vanliga stereotyper. Blir det bättre skådespel då? Jag vet ärligt talat inte om jag kan tycka det. Nu kanske man inte bara skall skylla på skådisarna, manusförfattarna har stor del i huruvida det är bra eller inte.

Ta till exempel den kvinnliga huvudrollen Erica Evans som spelas av Elizabeth Mitchell. Som FBI-agent och tillika terrorbekämpare borde hon vara väldigt kontrollerad och smått känslokall redan från början (åtminstone om man nu skall jämföra hennes karaktär med andra FBI-agenter i olika tv-serier och filmer). Istället upplevs hon mera som en smått hysterisk och överängslig ensamstående mamma vars sjuttonårige son lika gärna kunde ha varit sju – det hade blivit betydligt mer trovärdigt då. Evans minst sagt oprofessionella sätt på kontoret och ute på fältet borde krasst sätt för länge sedan ha gjort henne mindre pålitlig som terrorbekämpande agent. Hon har inget som helst pokerface när det kommer till situationer som skulle kunna avslöja hennes engagemang som Femtekolonnare, tvärtom beter hon sig halsstarrigt och överemotionellt.

Vilken roll Joel Gretsch katolske pastor Jack Landry spelar känns fortfarande oklart, bortsett från faktumet att han gång på gång avslöjar Femte Kolonnen. Sin egen bakgrund som katolik kanske hjälper honom i sitt agerande, i tvserien blir han mest bara en rätt så irriterande snubbe.

Morris Chestnut spelar den avhoppade besökaren Ryan Nichols och gör en av de mest övertygande rollprestationerna. Hans repertoar av gangsterfilmer och agerande mot Steven Seagal verkar ha finjusterat och utvecklat hans förmåga till övertygande spel. Det som kan verkar lite oförståeligt i berättelsen dock är hans relation med Valerie Stevens (spelad av Lourdes Benedicto), en psykoterapeut som har lite för stor brist på tilltro själv för att en avhoppad besökare egentligen skulle våga ha en så lång och allvarlig relation med en sådan misstänksam person.

Charles Mesures roll som Kyle Hobbes, eftersökt legosoldat i världsklass är även den en av de mer intressanta. Det är dock en ganska fånig miss som amerikanerna har gjort, när de säger att han är f.d SAS och inte Australian SAS Regiment (SASR) då han har en uttalad australisk accent. Han har för övrigt spelat tillsammans med Elizabeth förut, i Lost.

Femte Kolonnen som motståndarcell är förresten lite av ett skämt, som de beter sig så skulle de blivit avslöjade för länge sedan om det hade varit på riktigt. Att mötas på samma ställe varje gång (som dessutom råkar vara den byggnad som den ett par gånger misstänkte fader Jack Landry arbetar i) är inte bara dumt,det är idiotiskt. Med både en erfaren terrorbekämpande FBI-agent och sedan dessutom en legosoldat med SASR bakgrund som ledare.. Ja, de om några borde ju veta bättre än så.

Morena Baccarin gör en ny tappning av rollen Adria hon spelade i Stargate SG1 som Anna. Den största skillnaden är väl att hon inte har teknomagiska krafter eller har Claudia Black som mor. I övrigt är det med samma blandning av charmant övertalning och kallblodig masslakt av undersåtar och andra olyckliga åskådare som hon regerar med.

Laura Vandervoort är van vid superkrater, här i rollen som Annas dotter verkar hon ovanligt vanlig. Till skillnad från supergirls många olika uttryck verkar hon i rollen som Lisa inte riktigt kunna uttrycka avsaknaden av känslor lika bra. Att hon dessutom verkar ha åldrats betydligt de senaste åren får det inte direkt att kännas övertygande om att hon skall se ut att vara tio år yngre än vad hon faktiskt är.

Scott Wolf spelar nyhetsankaret Chad Decker som inte har kommit lika långt upp på karriärstegen som han velat och ser nu chansen att kunna göra det när Anna väljer ut honom för att göra en intervju om vad besökarna kan erbjuda jordens befolkning. Han är från början hungrig som en varg på att göra ett scoop men blir snabbt satt på plats av besökarnas ledare, som krasst hotar honom om att ifall han inte gör som hon säger, vägrar intervjuas och går till någon annan istället. Han blir snabbt Annas sändebud, även om han ständigt träder stegen nära bråddjupet genom ifrågasätta henne varje tillfälle som ges genom kritiska reportage om olika människor som på ett eller annat vis farit illa när besökarna anlände. Hennes gunst är lika skör som Deckers egentliga tilltro till henne, han väljer dock att slå dövörat till den inre rösten och bli Annas knähund. Det är först långt senare som sanningen börjar gå upp för honom om vikten av att ha en egen åsikt och ett eget, kritiskt öga till vad som läggs fram. Hans talang för att rota reda på sanningen i vanliga fall är i längden inte lika givande som att gå i ledband.

Kort sagt är serien på det stora hela inte alls dum. De har lyckats med att få en nerv i berättelsen, även om det flera gånger är lite väl segt mellan de explosiva scenerna. Jag tycker att skaparna har valt lite för många gånger att spela an på moderskänslorna som övergår till hysterisk oro eller den kristna medkänslan som säger att man minsann inte skall döda eller såra någon annan. Historien har upprepade gånger visat att kristendomen gärna brukat våld för att övertyga otrogna. Vad det gäller mediahetsen så är det nog ett försök till att vara kritisk mot hur dagens samhälle har tagits över av det allra senaste hela tiden skall styra. Folk drunknar i nyheter och påståenden som de allra flesta godtar rakt av. Var tog den tänkande individen vägen? Och framför allt – hur kommer det sig att det bara är tvnyheterna som styr den indirekta handlingen, varför bloggar ingen?

Interiören i moderskeppet är mycket vacker, precis som skeppen i sig är det. Specialeffekterna vad det gäller smink och andra props är även de på mycket hög nivå. Det som drar ned helheten är faktumet att besökarna går i samlad trupp ombord på skeppen, vaktstyrkan med pålagt marschtramp à la Stargate SG1 är synnerligen fånig när resten faktiskt är riktigt bra. Kort sagt är det som helhet en helt okej science fiction serie, även om historien i sig har ett par rejäla luckor och fånerier i sig. Den kunde (som de allra flesta som gillar denna genre är väl medvetna om) ha varit så oerhört mycket sämre.

De här skådespelarna har tidigare medverkat i följande science fiction serier och filmer;
Joel Gretsch – Taken, The 4400’s, Journeyman. Minority Report.
Morena Baccarin – Firefly, Stargate SG1. Serenity, The sands of Oblivion, Stargate – The Ark of Truth.
Charles Mesure – Lost.
Elizabeth Mitchell – The Sentinel, Frequency, Lost.
Laura Vandervoort – Mutant X, Smallville.

Här hittar du programsidan på tv6.

Läs även andra bloggares åsikter om science fiction, V, recension, Morena Baccarin, Charles Mesure, Morris Chestnut