Stå upp-föredrag med John Ajvide Lindqvist

Först publicerat 14 februari 2011.

På lördagens tidiga eftermiddag hade Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan 28 anordnat en författarträff med John Ajvide Lindqvist.

När han trädde fram till mikrofonen i sin gråa, patchworkstickadetröja, blåjeans och grova kängor med håret lite lätt på ända kände jag att det passade hans namn Ajvide, gravfältet från yngre stenålder längs Ekstakusten på sydvästra Gotland. Både de breda axlarna och utstrålningen andades urkraft. Att styra upp det burkiga ljudet ur högtalaren var ett mindre problem för honom.

Sedan började med att tala om för de samlade att han ytterst sällan ställer upp på sådana här saker:

”Jag gör sällan sådant här eftersom jag sällan brukar tala om det jag ska tala om. Det brukar snarare bli om annat jag har gjort eller skrivit eller så börjar jag sjunga. Men jag kan tala om att det är spännande med allt som händer med Låt den rätte komma in, den svenska filmen var fantastisk och den amerikanska är jättebra – Se den!”

Orden kommer snabbt men det är med en säker röst han talar och man märker att han onekligen har en förmåga att trollbinda sin publik. Föga förvånande är det att höra att han har arbetat som ståuppare. Trots sin egen utsago har han snabbt avklarat det han faktiskt skall tala om, sin senaste bok:

”Min första bok har ju titel Låt den rätte komma in som är taget från en Morrissey-låt; Let the Right One In. Nästa rad följer Let the Old Dream Die, Låt de gamla drömmarna dö. Min senaste bok är en slags fortsättning fast jag fick skriva om den tre gånger på tre olika sätt innan den blev bra. Det är en fortsättning men genom ett alternativt kärlekspar. Det är förresten min hustrus favoritnovell.

Den innehåller andra texter också, bland annat min följetong Tindalos till DN på 13 delar, där jag hade bestämt att varje del skulle vara på en fyra-fem sidor med en riktigt bra cliffhanger så att man skulle sitta där och vänta på nästa DN, kanske otåligt väntandes vid brevinkastet.”

Det är återkommande väldigt centralt hos Ajvide när han berättar om sitt skrivande att noga berätta på hur många sidor och hur många dagar varje berättelse har fått. Eller hur han kommit på vad historien skulle handla om. I hans fall beror det på vilka två bilder som hittar varandra och ”gifter sig” så att det händer något i huvudet på honom. Som till exempel berättelsen han skrev till Färdlektyr , Elda telefonkataloger:

”Jag brukar skriva utifrån fixa idéer eller bilder jag har i huvudet. Den här gången var det den fixa idén om att ha ett hål in i huvudet och hur man skulle fungera då, det var det jag hade – alltså den fixa idén, inte hål i huvudet.”

Han berättade om det han för närvarande höll på att skriva på, en novell som skall ingå i en brittisk skräckantologi, förmodligen är han bland den förste ickeengelskspråkiga som fått erbjudandet. Det går sådär, han har bara än så länge en bild om det:

”Det är ett barn som tar pianolektioner, runt tio år och sett ur de vuxnas perspektiv. Hon får hem noter att öva till, lite ”lilla snigel”. Sedan en dag så får hon en vikarie som ger henne handskriva noter att öva till. De låter väldigt underligt, inte alls lika harmoniskt att lyssna till och de påverkar omgivningen, något händer – men vad? Jag går fortfarande och väntar på det men det blir nog bra till slut. Och recensionen av gamla drömmar som stod i DN för ett tag sedan, den kan ni strunta i!”

Ajvide avslutade med att läsa upp den korta novell han hade skrivit för julfesten han var på i december med alla de oberoende förlagen som han trodde att folk skulle uppskatta och finna rolig men så var inte fallet. Han hoppades att det skulle vara annorlunda den här gången när han läste:

”Den skulle handla om tomten och julen och det är då alltså inte jag som skrivit den eller ja, det är det ju men den är skriven ur en liten flickas perspektiv. Den heter Mitt jullov.”

Jag kan avslöja att den var rolig, på det typiska vardagliga, lätt tragiska och väldigt olustigt humoristiska sätt som är typiskt för den här berättaren. Berättelsen skrevs, var han noga med att poängtera, på en timme.

Av Jessika Ahlström.

Låt de gamla drömmarna dö

Författarporträtt om John av Johns förläggare Jan-Erik Pettersson


Andra bloggare om John Ajvide Lindqvist

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Annonser

Recension av Steve Niles & Ben Templesmiths 30 Days of Night – från serie till seriefilm

Först publicerad 5 november 2010.

Det som från början var ett mindre lyckat filmmanusuppslag blev en braksuccé som grafisk roman för Steve Niles. Tillsammans med Ben Templesmith gjorde han 2002 30 Days of Night (publicerad på IDW Publishing), en nyskapande vampyrserie som mycket tack vare dess bildspråk fick många anhängare.

Handlingen utspelas i Barrow, Alaska där majoriteten av befolkningen varje vinter migrerar söderut eftersom polarvintern mer eller mindre gör en hel månad becksvart. Ett år kommer plötsligt oinbjudna gäster till staden, just som de allra sista gett sig därifrån och bara ett fåtal invånare finns kvar. Dessa blir varse just hur exakt blodtörstiga dessa nykomlingar är.
Serien gavs ut veckovis och samlades i det första seriealbumet senare samma år.

Albumet blev en sensation och följdes upp med flera veckovisa utgåvor, som i sin tur samlades i nästa album, 30 Days of Night: Dark Days 2004.

Här får man följa en av de överlevande, Stella Olemaun, från vampyrattacken av Barrow ett år senare och hennes kamp för att offentliggöra vad som egentligen hände i hennes stad. Tillsammans med några allierade tar hon upp kampen mot vampyrerna på nytt.

Det sista albumet i denna trilogi (men knappast det sista från Steve Niles och Ben Templesmith), Return to Barrow återser vi Barrow, Alaska ånyo. Denna gång är det sheriffen Eben Olemauns bror som kommer dit för att efterträda som sheriff. Lagom till årets 30 dagar av mörker …

Till sist fick dock Steve Niles framgång med sitt filmmanusuppslag, 2007 kom slutligen 30 Days of Night på bio, regisserad av David Slade och med filmmanus av Steve Niles, Stuart Beattie och Brian Nelson. Mottagandet var blandat, här i Sverige var Ronny Svensson positiv men på det stora hela var det nog mest seriefantaster som uppskattade filmen. Tyvärr, den är en underskattad seriefilm tycker jag. Det är en film som nära följer storyn i serien, det är spänning större delen av tiden, bra skådespeleri, och en trevlig tappning av vampyrer som inte är posörer och går runt i korsetter hela tiden.

I år (2010) kom så uppföljaren, 30 Days of Night: Dark Days direkt ut på dvd, denna gång regisserad av Ben Ketai som även skrev manuset tillsammans med Steve Niles. Även denna film följer ganska nära storyn i albumet med samma titel, även denna gång med bra skådespeleri, spänning och en ljussättning som tillför filmen atmosfär. Återigen en underskattad seriefilm, precis som sin föregångare och som Solomon Kane, en annan av årets seriefilmer.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,


Kulturbloggen recenserar: ”Harry Potter och dödsrelikerna. Del 1”

Först publicerad 18 november 2010.

I sedvanlig ordning finner man flera av Storbritanniens stora skådisar i filmen. Som alltid lika välklädda och välagerande. Även denna film är baserad på boken med samma namn, men det är nästan en nödvändighet att ha läst boken, då en hel del förklarande stycken är bortvalda och det som är kvar lämnar oinsatta lagom intresserade av resten.

Sittandes mellan två som inte hade läst böckerna och som är väl över 20 fick jag höra uttråkade kommentarer både under och efter filmen. Handlingen i filmen förs fram av många teleporteringar och det var en sådan sak som inte riktigt uppskattades.

Att två av de karaktärer som återkommer under filmens gång inte någon gång nämns med namn känns trist. I synnerhet när de i böckerna så mycket mera ingående beskrivs och omtalas. Vare sig Bill Nighys mycket lyckade tolkning av Rufus Scrimgeour eller Dave Legenos roll som Fenrir Greyback presenteras. Trist, mycket trist tycker jag. Speciellt när Fenrir är den som gav Bill Weasley sina ärr i ansiktet och märkte honom till varulv i förra filmen. Ingen av de tre ungdomarna har mött honom tidigare och vet inte vem det är.

Scrimgeour efterträdde den förra ministern, Cornelius Fudge. Enligt boken har Potter mött honom tidigare, återigen något som valts bort i filmerna.

Det är en saga om vänskap, kärlek och personlig styrka som visas upp på filmduken. Är man inte ett fan av J.K.Rowlings värld så blir budskapet dock lite väl insvept i specialeffekter och lustiga formler. Sagor och legender spelar en ännu större roll nu och en av dessa berättas väldigt snyggt med en animering.

Voldemorts anhängare av ”pure bloods”, dvs renblodiga trollkarlssläkter har i den här filmen infiltrerat och övertagit Ministeriet för magi och för nu öppet ett utrensningskrig mot halvblod (så som Potter), muggelfödda mudbloods/smutsskallar (som Hermione är) eller de renblodiga som gått över till ”de andras sida” (Weasleys). Även de övriga raserna får sig en känga, mycket påminnande om rasbiologin och Tredje Riket.

Den här filmen är första hälften av boken med samma namn som slutar med scenen på sidan 405 av 607 sidor totalt. Av dessa drygt 400 sidor har nästan hälften skrivits bort eller skrivits om, inte helt till det bättre.

Efter att ha tittat på den officiella trailern för båda filmerna så kan jag meddela att delar av det som valts bort i denna film kommer med i nästa och avslutande del som har premiär i juli nästa år. Jag kan bara hoppas på att det blir en bra hopknytning av den här påsen, som det är nu känns filmen lite väl långsam och inte särskilt väl hopklippt.

Officiella trailern för båda delarna:

Regissör: David Yates

Manus: Steve Kloves (film), J.K.Rowlings bok)

146 min.

Relaterat:
Dagens Nyheter, MovieZine, Göteborgsposten och Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,