Legenden om Morwhayle, del 1 Häxmästaren av Peter Bergting.

Läs förlagets egna ord.

Snart är det sommar med dagar då man kan ligga i gröngräset eller på sandstranden, känna ljumma vindar i håret och bara sluka böcker. En bok som skulle passa bra i handen är denna, Peter Bergtings debutbok och en helt okej berättelse.

Peters ambition verkar ha varit att ge läsaren (oavsett ålder) en upplevelse som spänner sig från euforisk lycka till förtvivlan och avgrundssorg. Helt klart har flera stora författare skrivit på detta vis tidigare och blev också högt ärade. Astrid Lindgren (1907-2002) sa själv ungefär så här i en intervju: För barn betyder de stora frågorna i livet väldigt mycket, döden är ständigt närvarande i barns tankar och de grubblar mycket på dessa frågor. Sagor är ett sätt att ta fasta på det faktumet. Hennes egna sagor rörde sig hela tiden kring liv, död, kärlek och trofasthet samt sorg och saknad. Samma sak är det inom mycken fantasy. Egentligen är det ju detsamma; grekernas och kelternas heroiska epos, Astrids berättelser och Robert E. Howards (1906-1936), Michaels Moorcocks med fleras berättelser om krigare och äventyrare.

Helheten är inte alls tokig, det är en lättläst kapitelbok som väl lämpar sig för barn över nio år, någon övre gräns finns inte. Tyvärr blir det lite väl uppenbart att Peters ambition om att skriva på ett klassiskt fantasyvis fått stryka på foten för hur man i Sverige idag ser på genren fantasy och då i synnerhet på hur en barnbok inom den ”bör” se ut. Det blev istället en lagom tillrättalagd bok vars handling inte alls är dålig, den är å andra sidan inte heller briljant. Slutprodukten blev en historia som är både underfundig och smått fast i gamla hjulspår.

I sann fantasy-anda handlar det om en pojke och en flicka, som här är födda som tvillingar. Åtskilda sedan fem års ålder återförenas de igen tio år senare. Där börjar handlingen på riktigt. Arteils syster Malda talar otåligt om för honom att de måste ta sig till staden Morwhayle, tiden är knapp. Arteil frågor om varför tiden är knapp finner snart svar, svaren ger honom dock nya frågor att ställa. I den sedvanliga vandringsskildringen får de uppleva åtskilliga saker, med eller utan sällskap av andra. Städerna som skildras beskrivs även de på klassiskt manér, lite lagom hemtamt för vana läsare i den här genren och samtidigt lagom spännande för nya upptäckare.

Stig in i Peter Bergtings och Morwhayles värld.

Det är knappast någon Harry Potter look-a-like, snarare är det en lyckad tribut till David Eddings (1931-2009) och hans ”Sagan om Belgarion”. Likaså känner man igen flera saker om man någon gång har spelat Drakar och Demoner. Som gammal rollspelare och illustratör till den spelvärlden hade det nog varit underligt om Peter inte tagit med några influenser därifrån. Helt klart förekommer det magi i boken, den heter ju inte ”Häxmästaren” för inte. Men något viftande med trollstavar rör det sig inte om, det är det välanvända handrörelserna och muttrande av formler som karaktärerna istället begagnar sig av.

Vad David Eddings och många fantasyrollspel har gemensamt är sättet att beskriva olika händelser och karaktärer. Visst finns atmosfär och komplexitet där men helheten blir ändå förenklad och inte till fullo lika intressant som klassiska sagor vars innehåll allt som oftast hade någon form av sensmoral – oftast en blodig eller grym sådan. Därmed vill jag inte påstå att alla berättelser inom fantasygenren bör vara så, men om man nu skriver en historia som utspelar sig i en medeltidsliknande värld, bör det inte finnas en viss form av realism då? Som inte blir allt för gemytlig eller skildrad i karikatyr? Även om det rör sig om en barnbok. Jag anser det, historien blir bättre och får både fokus och djup på ett helt annat sätt.

Jag är helt övertygad om att ifall han inte hade fått redigera bort för mycket, så hade handlingen varit betydligt bättre. Som det nu är, är handlingen knyckig, det finns flera tillfällen då man som läsare kan se att det skulle funnits mer eller en annan historia som inte helt bortarbetats. Smärre skönhetsfel på det stora hela finns också kvar i texten. Synd. Namnen på karaktärerna är inte heller de allra bästa, det är dock svårt med bra namn inom fantasy. Bättre vore nog att använda sig av faktiska äldre namn och inte blanda samman bokstäver till något som mest känns krystat.

Likadant är det med Peters illustrationer. Han har illustrerat omslaget, kartorna och insprängda i texten finns ett antal andra illustrationer. Det är ett trevligt avbrott i läsningen att få se en sådan, vissa känns dock en smula genomstressade och inte alls lika bearbetade som mycket av hans andra illustrationer som gjorts under åren. Atmosfären i bilderna överensstämmer inte riktigt med handlingen som de skall illustrera. Åter igen finns känslan av ett bakomliggande ”tid är pengar”. I det här fallet hade det nog varit bättre om tyckarna hade tillåtit Peter en smula mer frihet, både i texten och med illustrationerna.

Slutet på boken ger en glimt om en uppföljare. Helt klart förtjänar historien att få fortsättas, Peter har trots alla mina åsikter gjort ett bra jobb och jag är övertygad om att han skulle klara av att skriva en fortsättning som är minst lika spännande som den här boken var. Sedan är det upp till förlaget om de låter honom få hållas eller inte. Jag håller tummarna för de förstnämnda.

Författare: Peter Bergting
Illustratör: Peter Bergting
ISBN nummer:9789155257187
Förlag: Semic förlag

Jag kan rekommendera den här recensionen av samma bok.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Annonser

Ett måste för alla kattägda eller felina älskare: Simon Tofields Simons katt

Först publicerat den 18 januari 2011.

Simon Tofield är en brittisk animatör med stort intresse för det inhemska naturlivet och för sina fyra katter. Dessa katter har gett honom inspiration till ett flertal korta animerade filmer. Den första av dem, Cat Man Do kom den 4 mars 2008 och följdes snabbt upp med nästa film Let Me In senare samma dag.

Filmerna fick stort gensvar hos alla kattälskare runt om i världen som kunde känna igen sig i knasigheterna som katten utsatte sin husse för. Ett knappt år senare i januari 2009, efter flera animationer, tillkännagavs det att Simons katt skulle ges ut i bokform! Canongate släppte albumet Simon’s Cat Book i oktober 2009 i Storbritannien och släpptes senare i flera andra länder av andra bokförlag. Här i Sverige släpptes den på Brombergs Bokförlag, Simons katt i en alldeles egen bok.

Nu kommer den andra boken om Simons katt – på andra sidan staketet. En ljuvlig bok som mestadels utspelar sig utomhus och som berättar hur Simons katt och förmodligen de allra flesta andra katter beter sig när de inte är i närheten av människor. Som upphovsgivaren Simon Tofield själv berättar på den officiella hemsidan, gav det honom en möjlighet att få ge uttryck för hans kärlek till vildlivet och naturen.

Då skaran av fans har vuxit, finns det både en officiell hemsida och en Youtubesida att vända sig till när lusten av att få glädjas åt katters påhittighet blir stor. Det finns även lite smått och gott att införskaffa sig, bland annat en iPhone applikation.

Officiell hemsida: http://www.simonscat.com/

Youtubes hemsida: http://www.youtube.com/user/simonscat?blend=1&ob=4

Iphone app: http://www.simonscat.com/purrfect_pitch.html

Av: Jessika Ahlström

Originalets titel: Simon´s Cat Beyond the Fence
ISBN: 978-91-7337-239-8

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Simons katt på andra sidan staketet av Simon Tofield


Gracie av Veronika Malmgren, en kortroman från en debuterande författarinna

Först publicerat 18 januari 2011.

Klara skall snart åka hem till Sverige efter ett år i den lilla staden Manning i Kansas. Runt staden breder ändlösa fält med vete, majs och solrosor ut sig och små sömniga samhällen ligger utspridda längs motorvägen som försvinner i fjärran.
Klaras vän Penelope har en sandfärgad Delta 88 cabriolet. Bilen heter Gracie och är flickornas enda sätt att ta sig någonstans. Under varma, tryckande kvällar fäller de ner taket och kör ut på fälten.

Det första som slår mig när jag börjar läsa är hur snarlikt språket är gamla noveller ur Mitt Livs Novell, Starlet och böckerna Kram, Puss, Love,love,love och Älskar, älskar inte av Hans-Eric Hellberg. Upplägget är även det väldigt snarlikt. Ett lite smådrömskt, luftigt och naivt språk som skildrar hur vänskapen är mellan två tonåriga flickor.

Därefter skiljer sig handlingen en del från Hellbergs ökända serie. Visst rör det sig om en djup vänskapsrelation mellan flickorna Penelope och Klara men något uttalat sexuellt finns inte med. Helt klart finns det undertoner i form av pubertal nyfikenhet och avundsjuka men vare sig flickorna eller de pojkar de umgås med ter sig särskilt världsvana. Det hela är lika drömskt småstadsmässigt som många svenska noveller från sent sjuttio- och tidigt åttiotal eller slöa lantortsfilmer från staterna.

Gillar man den sortens berättelser, som om man är kvinna kan te sig lite lagom nostalgiskt, är det en trevlig liten bok att läsa och koppla av med. Språket flyter på bra även om handlingen inte riktigt leder någonstans. Då Veronika medgav att hon själv hade varit utbytesstudent i en liten håla i Kansas och att hon hade hämtat inspiration från den upplevelsen blir det svårt att inte se henne framför sig som Klara även om hon också bestämt sa att det inte är en självbiografisk berättelse.
Har man själv växt upp i en landsort där allt är sig likt större delen av tiden och smärre händelser blir stora samtalsämnet känns det inte lika intressant att läsa boken, om man nu inte känner för en litterär söndagsfilm – lite lagom slö, drömsk och somrigt kvalmig.

Jessika Ahlström

Gracie
Veronika Malmgren
ISBN: 978-91-7337-298-5

Relaterat: Rapport från bloggträff med Veronika Malmgren

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Gracie av Veronika Malmgren


Tankar kring Iain Pears senaste bok John Stones fall

Först publicerad 22 december 2010.

London 1909. Den kände finansmannen John Stone hittas död efter att ha fallit ut från ett fönster i sitt arbetsrum. När hans testamente öppnas visar det sig att han har ett okänt barn som nu ärver en förmögenhet. Men vad barnet heter eller var det finns nämns inte.
Hans vackra och unga änka Elizabeth ger journalisten Matthew Braddock i uppdrag att söka efter barnet. Men framför allt försöker hon förstå vad som ligger bakom allt hemlighetsmakeri. Spåren visar sig leda långt tillbaka i tiden.
I denna brett upplagda roman, som utspelar sig i London, Paris och Venedig, får vi följa hur John Stone bygger upp sitt imperium och hur han åren före första världskriget genom skickligt rävspel lyckas styra inte bara marknader utan även hela länder.
John Stones fall är en fängslande och spännande berättelse om gränslös kärlek, stora pengar och ond bråd död.”

Så lyder baksidestexten. Jag som läst boken kan förstå att det inte broderas ut mera av berättelsen, det är helt enkelt en alltför komplex och intrikat historia för att enkelt kunna sammanfattas med så få ord.

Handlingen utspelas över 30 år med en inledning dryga 40 år senare. Matthew Braddock får, efter att ha närvarit vid Elizabeths begravning, veta av den delegat från hennes advokatfirma som är utsänd att han har ett paket att vänta. Paketet visar sig innehålla handlingar som leder honom tillbaka till den undersökning han gjorde åt Elizabeth när hon just blivit änka efter John Stone. Braddock beger sig tillbaka i sitt minnes galleri och återupptäcker vad han uppdagade då, 1909.

Som läsare får man onekligen stifta bekantskap med många, väldigt intressanta karaktärer och minst lika många olika yrkeskategorier. Iain Pears är väldigt skicklig på att beskriva miljöer; med ett fåtal ord lyckas han fånga det som är ack så svårfångat, rummens alldeles egna, unika karaktär. Lika duktig är han på att beskriva de olika individerna som kliver in i historien, komplexa och levande.

Att John Stone var en berömd finansman innebär också djupdykningar in i finansvärlden och för den oinvigde blir det ändå aldrig tråkigt att läsa de ganska så invecklade förklaringar som Braddock stöter på under sina undersökningar – hatten av för Pears där. Hatten av även för den eminente översättaren, det är ofta som en så pass komplex text som denna faller på översättaren, så är det inte i detta fall. Språket flyter fram lika ledigt som om den skulle läsas på originalspråket engelska. Vilket verkligen är skickligt gjort av Nils Larsson.

För att vara en väldigt tjock bok så är den väldigt engagerande, som läsare dras man verkligen in i handlingen. Kort sagt en perfekt bok för långa, lediga dagar! Som det fan jag är av äldre, engelsk kriminallitteratur kan jag inte annat bli än väldigt glad att det fortfarande finns författare som skriver lika välskrivet som Sir Arthur Conan Doyle, Agatha Christie, Dorothy Sayers med flera. Jag önskar verkligen att flera skulle göra det, då skulle läsupplevelsen bli ännu större betydligt oftare.

Originalets titel: Stone’s fall, översättning: Nils Larsson
Utgiven på Brombergs Bokförlag, ISBN: 978-917337-241-1
kartonnage, 698 sidor.

Av Jessika Ahlström

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om John Stones fall av Iain Pears


Recension av Axel von Fersen och drottning Marie-Antoinette – ”Jag kan bara säga att jag älskar er” av Margareta Beckman

Först publicerat 1 november 2010.

Det är några synnerligen levande porträtt som Margareta Beckman nedtecknat i denna bok. Utifrån de många källor som hon har haft till förfogande redogör hon, i den utsträckning man kan med hjälp av enbart skriftliga dokument, hur vardagen tedde sig för inte enbart huvudpersonerna Axel von Fersen och drottning Marie-Antoinette men även de närmaste runt omkring dem.

Hon väljer genomgående att avstå från spekulationer, hon tar upp de mest omtalade och med hjälp av de källor som finns försöker hon att nysta fram sanningen så nära man kan komma efter de drygt 200 år som förflutit.

Beckman har även tilldelat olika kapitel åt olika bifigurer i relationen; Royal Suédois (det regemente som Axel slutligen efter år av åtrå förde befäl över), Madame Royal (Marie-Antoiettes äldsta dotter Marie Thérèse Charlotte) och Le Dauphin (den omtalade kronprinsen som försvann från Tempeltornet där kungafamiljen bodde sista tiden av Revolutionen innan Robespierres fall).

Deras historier involverar och i allra högsta grad påverkar Axel och Marie-Antoinette, precis som den rika korrespondens som fördes. Axels älskade pappa Fredrik Axel von Fersen, hans syster Sophie Piper, Gustav III, Marie-Antoinettes mor kejsarinnan Maria Theresia, hennes bror Joseph II och brorson Frans II samt till åtskilliga andra (personregistret i slutet är omfattande), ger läsaren en inblick i parets personliga tankar och upplevelser. Skildringar från närståendes memoarer och ögonvittnen ger ytterligare liv åt händelseförloppen som skildras i dessa två levnadsöden.

Relationen mellan de båda? Onekligen går det inte att tvivla på den starka passionen och den innerliga kärleken som uppstod mellan Axel och Marie-Antoinette. Huruvida de faktiskt var älskande i en mera köttslig tappning lär vi nog aldrig riktigt få veta – såvida någon inte kommer på ett sätt att återställa överstrykningarna i breven mellan de båda. Klart är i alla fall att tillfällen fanns det gott om och att det franska hovet nog hellre hade en diskret utlänning som drottningens älskare än en inhemsk sådan med omfattande önskningar från en ännu större ätt bakom sig. Att Axel dessutom hade Ludvig XVI:s välsignelse som nära vän och trogen undersåte till kungafamiljen är nog även det ytterligare orsak till att tro det möjligt.

Margareta Beckmans digra bakgrund som militärhistoriker märks tydligt, hon är noga med att klart fastställa datum, ort och årtal för att kronologin skall bli så korrekt som möjligt. Det gör det bara ännu sorgligare att då upptäcka den bristande korrekturen. År 1700 var inte Marie-Antoinette fjorton år, inte heller var hon en nioåring 1755. Utöver dessa missar och några övriga slarvfel är det en synnerligen intressant läsning.

Fischer & Co

ISBN 978-91-86597-03-0

Av Jessika Ahlström

Fler recensioner:


Dalarnas Tidningar
Östgöracorren
Helsingborgs Dagblad

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,