Stå upp-föredrag med John Ajvide Lindqvist

Först publicerat 14 februari 2011.

På lördagens tidiga eftermiddag hade Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan 28 anordnat en författarträff med John Ajvide Lindqvist.

När han trädde fram till mikrofonen i sin gråa, patchworkstickadetröja, blåjeans och grova kängor med håret lite lätt på ända kände jag att det passade hans namn Ajvide, gravfältet från yngre stenålder längs Ekstakusten på sydvästra Gotland. Både de breda axlarna och utstrålningen andades urkraft. Att styra upp det burkiga ljudet ur högtalaren var ett mindre problem för honom.

Sedan började med att tala om för de samlade att han ytterst sällan ställer upp på sådana här saker:

”Jag gör sällan sådant här eftersom jag sällan brukar tala om det jag ska tala om. Det brukar snarare bli om annat jag har gjort eller skrivit eller så börjar jag sjunga. Men jag kan tala om att det är spännande med allt som händer med Låt den rätte komma in, den svenska filmen var fantastisk och den amerikanska är jättebra – Se den!”

Orden kommer snabbt men det är med en säker röst han talar och man märker att han onekligen har en förmåga att trollbinda sin publik. Föga förvånande är det att höra att han har arbetat som ståuppare. Trots sin egen utsago har han snabbt avklarat det han faktiskt skall tala om, sin senaste bok:

”Min första bok har ju titel Låt den rätte komma in som är taget från en Morrissey-låt; Let the Right One In. Nästa rad följer Let the Old Dream Die, Låt de gamla drömmarna dö. Min senaste bok är en slags fortsättning fast jag fick skriva om den tre gånger på tre olika sätt innan den blev bra. Det är en fortsättning men genom ett alternativt kärlekspar. Det är förresten min hustrus favoritnovell.

Den innehåller andra texter också, bland annat min följetong Tindalos till DN på 13 delar, där jag hade bestämt att varje del skulle vara på en fyra-fem sidor med en riktigt bra cliffhanger så att man skulle sitta där och vänta på nästa DN, kanske otåligt väntandes vid brevinkastet.”

Det är återkommande väldigt centralt hos Ajvide när han berättar om sitt skrivande att noga berätta på hur många sidor och hur många dagar varje berättelse har fått. Eller hur han kommit på vad historien skulle handla om. I hans fall beror det på vilka två bilder som hittar varandra och ”gifter sig” så att det händer något i huvudet på honom. Som till exempel berättelsen han skrev till Färdlektyr , Elda telefonkataloger:

”Jag brukar skriva utifrån fixa idéer eller bilder jag har i huvudet. Den här gången var det den fixa idén om att ha ett hål in i huvudet och hur man skulle fungera då, det var det jag hade – alltså den fixa idén, inte hål i huvudet.”

Han berättade om det han för närvarande höll på att skriva på, en novell som skall ingå i en brittisk skräckantologi, förmodligen är han bland den förste ickeengelskspråkiga som fått erbjudandet. Det går sådär, han har bara än så länge en bild om det:

”Det är ett barn som tar pianolektioner, runt tio år och sett ur de vuxnas perspektiv. Hon får hem noter att öva till, lite ”lilla snigel”. Sedan en dag så får hon en vikarie som ger henne handskriva noter att öva till. De låter väldigt underligt, inte alls lika harmoniskt att lyssna till och de påverkar omgivningen, något händer – men vad? Jag går fortfarande och väntar på det men det blir nog bra till slut. Och recensionen av gamla drömmar som stod i DN för ett tag sedan, den kan ni strunta i!”

Ajvide avslutade med att läsa upp den korta novell han hade skrivit för julfesten han var på i december med alla de oberoende förlagen som han trodde att folk skulle uppskatta och finna rolig men så var inte fallet. Han hoppades att det skulle vara annorlunda den här gången när han läste:

”Den skulle handla om tomten och julen och det är då alltså inte jag som skrivit den eller ja, det är det ju men den är skriven ur en liten flickas perspektiv. Den heter Mitt jullov.”

Jag kan avslöja att den var rolig, på det typiska vardagliga, lätt tragiska och väldigt olustigt humoristiska sätt som är typiskt för den här berättaren. Berättelsen skrevs, var han noga med att poängtera, på en timme.

Av Jessika Ahlström.

Låt de gamla drömmarna dö

Författarporträtt om John av Johns förläggare Jan-Erik Pettersson


Andra bloggare om John Ajvide Lindqvist

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Annonser

Recension av Bingo Rimér med Hugo Rehnbergs En flickfotografs bekännelser

Först publicerat 19 oktober 2010.

Från illitterat ungdomsligist via uselt betald assistentlön, betalda lyxsemestrar i Las Vegas till framgångsrik tvåbarnsfar och entreprenör. Det är imponerande, hatten av. En riktig ”The American Dream” saga. Förutom faktumet att det rör sig om en svensk. Frågan är om det gör det hela ännu mera imponerande eller lätt tragiskt. Hur som helst så är white trash alltid i grunden white trash.

Samtidigt är boken en kaskad av omogenhet. Omdömeslöshet, sex, droger och festande går ut över arbete, relationer och emellanåt, även framgången. Varenda svenne med drängmentalitet skulle känna igen sig, även om festandet i den här storyn ligger på en överklassnivå istället för stamhaksnivå.

Likt en lättläst kapitelbok betar Bingo av sitt liv genom att göra ett kapitel av olika eror av sitt liv. Illustrerat av svartvita foton insprängt i texten och två samlingar med glossiga färgfoton känns det mer som om man läser en barnbok än en egentlig biografi – skriven av en lagom dålig porrnovellsförfattare. Visst finns det med vissa sexscener och en hel del andra ganska så utsvävande händelser men för att vara flickfotograf och dessutom kalla sig för en Hugh Hefner-wannabe så känns beskrivningarna synnerligen blasé. Kanske är det för att Bingo själv både har en stark integritet vad det gäller känslolivet men nog också egentligen är ganska trött på den ständiga upprepningen av wow-upplevelser som avsugningar, serieslickningar och annat som han sett och upplevt har inneburit för bonddrängen. Att det dessutom är mest mingelfoton och privata bilder istället för särskilt många av hans ”triumfer” är ju också en sak för tyckande. Skall det nu röra sig om flickfotografen så känns det väl mer relevant med just sådana bilder. Bingo är dessutom skicklig på det han gör.

Hef har varit föredömet med sina Playboy bunnies och identiska kloner. Det märks. Så gott som varenda tjej (jag kan tyvärr knappast kalla dem för kvinnor) som omnämns ser ut som Barbiekloner. Platinablonderade, inopererad silikon, rådjursögon, restylane-läppar och en i övrigt rak kroppsform. Största skillnaden är väl att Bingo nog föredrar den hårlösa looken snarare än Hefs naturligt håriga skrev. På ett sätt är det ganska tragiskt att det finns så många tonårsflickor som söker den här formen av uppmärksamhet, påminnande ganska mycket om östblocksannonserna efter räddande män, å andra sidan så är det väl kanske inte så svårt att förstå när drängmentaliteten styr Sverige. Att idag få cred för att både vara intressant utseendemässigt och intellektuellt verkar vara svårt. Antingen blir man en glamour girl eller så skall man sälla in sig i ledet av tråkkläder och genusuppfattningar. Jag vill inte vara alltför fördomsfull (jag känner flera från ”båda” lägren) men visst sjutton känns glamouren betydligt mera lockande?

Samtidigt så får man stifta en bekantskap med den sidan som Bingo nog själv helst inte visar för så många. Sidan av honom som är oerhört familjär, djupt emotionell och en ansvarstagande far. Man kan läsa mellan raderna att systrarna och hans barn är det viktigaste och oavsett hur frånvarande han är från sitt eget hem så är det ändock väsentligt för honom, precis som partnern han gärna ser dela det med honom. Arbetsmyran och festprissen har en rejäl motpol i den här sidan, som nog inte alltid är så lätt att balansera.

Helt klart har han hunnit med mycket i sitt ännu ganska så unga liv, 35 är inte gammalt. Det är dock en sent mogen man som man får bestifta bekantskap med. Det är inte förrän efter 32 som han faktiskt börjar bli ”vuxen” på riktigt. Inte heller boken utvecklas mot mera underhållande och intressant förrän de sista kapitlena. För att säga som hans far; ”Du kommer att sluta på Komvux bland taxichaufförer och prostituerade” – nja, kontor, Hells Angels och glamour girls blev det istället.

Av Jessika Ahlström

En flickfotografs bekännelser
Författare: Bingo Rimér med Hugo Rehnberg
ISBN:978-91-7461-007-9

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om En flickfotografs bekännelser av Bingo Rimér