Umbra – en värld skapad av Elin Fahlstedt.

Skaffa ett eget ex.

Ethel, en föräldralös flicka som bor på ett barnhem i ett kloster, där munkarna varnar för barnamördaren som vandrar lös under blodmånen. Ethel är inte rädd, hon är aldrig rädd, så hon beger sig ut på jakt efter inte bara sanningen utan även efter sin pappa. Det enda hon har kvar efter sina föräldrar är sitt namn och ett foto av en skugga som kan vara hennes pappa. Upptäckt under sina nattliga äventyr, jagas hon av en munk och gömmer sig i en kista, som visar sig vara en port in till världen Umbra, landet dit skuggorna far under natten. Kanske finns svaret på hennes sökande där?

Att Elin Fahlstedt har tagit inspiration från sin närmaste omgivning är inte så svårt att förstå – Sjonhem socken på Gotland har både trolska skogar och exotiska djur insprängda bland bondgårdarna och bostadshusen. Det är lätt att drömma sig bort och tänka fram flera olika spännande historier när man strövar runt där. Det är heller inte konstig att hon har överraskat och glatt många av sina läsare med sina verk, hennes far är lika uppfinningsrik han.

Läs Elins egna blogg.

Jag kan lätt se flera inspirationskällor i hennes verk Umbra, en klassisk mörk och äventyrlig saga med glittrande ljusglimtar i form av välarbetade illustrationer och en intrikat berättelse. Hennes teckningsstil verkar ha inspirerats av Wendy Pinis sätt att teckna alver, ”Den oändliga historien”s olika varelser och sättet att arbeta med pennan och kompositionen påminner om Ben Templesmith. Onekligen är det en väldigt visuell teckningsstil som definitivt höjer stämningen på berättelsen. Berättelsen är spännande, återigen kan jag se flera inspirationskällor, bland annat Ursula K. Le Guin, Meredith Ann Pierce och Edith Nesbit.

Det är med hög ambition som hon gett sig ut på denna resa, ibland når hon dock inte fullt hela vägen. Flera av karaktärerna hade mått bra av ett bättre karaktärsporträtt, det hade utvecklat historien och gett den mera djup. Helheten är dock fortfarande helt klart läsvärd, gillar man dessa, lite mörka, på en och samma gång fantasieggande och skräckkittlande, så finns det här en hel del att sätta tänderna i. Elins talang är stor, med tid och erfarenhet lär hon gå från succé till succé.
Författare:  Elin Fahlstedt

Förlag: Kolik Förlag

Bandtyp: Häftad

Språk: svenska

Antal sidor: 110

ISBN13: 9789186509026

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Legenden om Morwhayle, del 1 Häxmästaren av Peter Bergting.

Läs förlagets egna ord.

Snart är det sommar med dagar då man kan ligga i gröngräset eller på sandstranden, känna ljumma vindar i håret och bara sluka böcker. En bok som skulle passa bra i handen är denna, Peter Bergtings debutbok och en helt okej berättelse.

Peters ambition verkar ha varit att ge läsaren (oavsett ålder) en upplevelse som spänner sig från euforisk lycka till förtvivlan och avgrundssorg. Helt klart har flera stora författare skrivit på detta vis tidigare och blev också högt ärade. Astrid Lindgren (1907-2002) sa själv ungefär så här i en intervju: För barn betyder de stora frågorna i livet väldigt mycket, döden är ständigt närvarande i barns tankar och de grubblar mycket på dessa frågor. Sagor är ett sätt att ta fasta på det faktumet. Hennes egna sagor rörde sig hela tiden kring liv, död, kärlek och trofasthet samt sorg och saknad. Samma sak är det inom mycken fantasy. Egentligen är det ju detsamma; grekernas och kelternas heroiska epos, Astrids berättelser och Robert E. Howards (1906-1936), Michaels Moorcocks med fleras berättelser om krigare och äventyrare.

Helheten är inte alls tokig, det är en lättläst kapitelbok som väl lämpar sig för barn över nio år, någon övre gräns finns inte. Tyvärr blir det lite väl uppenbart att Peters ambition om att skriva på ett klassiskt fantasyvis fått stryka på foten för hur man i Sverige idag ser på genren fantasy och då i synnerhet på hur en barnbok inom den ”bör” se ut. Det blev istället en lagom tillrättalagd bok vars handling inte alls är dålig, den är å andra sidan inte heller briljant. Slutprodukten blev en historia som är både underfundig och smått fast i gamla hjulspår.

I sann fantasy-anda handlar det om en pojke och en flicka, som här är födda som tvillingar. Åtskilda sedan fem års ålder återförenas de igen tio år senare. Där börjar handlingen på riktigt. Arteils syster Malda talar otåligt om för honom att de måste ta sig till staden Morwhayle, tiden är knapp. Arteil frågor om varför tiden är knapp finner snart svar, svaren ger honom dock nya frågor att ställa. I den sedvanliga vandringsskildringen får de uppleva åtskilliga saker, med eller utan sällskap av andra. Städerna som skildras beskrivs även de på klassiskt manér, lite lagom hemtamt för vana läsare i den här genren och samtidigt lagom spännande för nya upptäckare.

Stig in i Peter Bergtings och Morwhayles värld.

Det är knappast någon Harry Potter look-a-like, snarare är det en lyckad tribut till David Eddings (1931-2009) och hans ”Sagan om Belgarion”. Likaså känner man igen flera saker om man någon gång har spelat Drakar och Demoner. Som gammal rollspelare och illustratör till den spelvärlden hade det nog varit underligt om Peter inte tagit med några influenser därifrån. Helt klart förekommer det magi i boken, den heter ju inte ”Häxmästaren” för inte. Men något viftande med trollstavar rör det sig inte om, det är det välanvända handrörelserna och muttrande av formler som karaktärerna istället begagnar sig av.

Vad David Eddings och många fantasyrollspel har gemensamt är sättet att beskriva olika händelser och karaktärer. Visst finns atmosfär och komplexitet där men helheten blir ändå förenklad och inte till fullo lika intressant som klassiska sagor vars innehåll allt som oftast hade någon form av sensmoral – oftast en blodig eller grym sådan. Därmed vill jag inte påstå att alla berättelser inom fantasygenren bör vara så, men om man nu skriver en historia som utspelar sig i en medeltidsliknande värld, bör det inte finnas en viss form av realism då? Som inte blir allt för gemytlig eller skildrad i karikatyr? Även om det rör sig om en barnbok. Jag anser det, historien blir bättre och får både fokus och djup på ett helt annat sätt.

Jag är helt övertygad om att ifall han inte hade fått redigera bort för mycket, så hade handlingen varit betydligt bättre. Som det nu är, är handlingen knyckig, det finns flera tillfällen då man som läsare kan se att det skulle funnits mer eller en annan historia som inte helt bortarbetats. Smärre skönhetsfel på det stora hela finns också kvar i texten. Synd. Namnen på karaktärerna är inte heller de allra bästa, det är dock svårt med bra namn inom fantasy. Bättre vore nog att använda sig av faktiska äldre namn och inte blanda samman bokstäver till något som mest känns krystat.

Likadant är det med Peters illustrationer. Han har illustrerat omslaget, kartorna och insprängda i texten finns ett antal andra illustrationer. Det är ett trevligt avbrott i läsningen att få se en sådan, vissa känns dock en smula genomstressade och inte alls lika bearbetade som mycket av hans andra illustrationer som gjorts under åren. Atmosfären i bilderna överensstämmer inte riktigt med handlingen som de skall illustrera. Åter igen finns känslan av ett bakomliggande ”tid är pengar”. I det här fallet hade det nog varit bättre om tyckarna hade tillåtit Peter en smula mer frihet, både i texten och med illustrationerna.

Slutet på boken ger en glimt om en uppföljare. Helt klart förtjänar historien att få fortsättas, Peter har trots alla mina åsikter gjort ett bra jobb och jag är övertygad om att han skulle klara av att skriva en fortsättning som är minst lika spännande som den här boken var. Sedan är det upp till förlaget om de låter honom få hållas eller inte. Jag håller tummarna för de förstnämnda.

Författare: Peter Bergting
Illustratör: Peter Bergting
ISBN nummer:9789155257187
Förlag: Semic förlag

Jag kan rekommendera den här recensionen av samma bok.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,


En ny syn på vikingarna med franska ögon – Hammerfall.

Hammerfall – Ormens Lidande, volym I Originaltitel: La Peine du Serpent ISBN:9197857918

Detta är något av det mest ambitiösa jag har läst när det kommer till utomnordisk skildring av det fornnordiska, både när det kommer till vardag, klädedräkt och tro. Helt klart märker man anknytningen till det frankiska, underligt vore väl annars då det är en fransman som skrivit äventyret. Som Sylvain Runberg själv sagt i en intervju, är det ju annars hornbeprydda vikingar à la Asterix som vanligtvis porträtteras och här är det tack och lov inte ett endaste horn i sikte på hjälmarna. Tacksamt är även hans vilja att utgå från den faktiska historien och modifiera den till fantasy. Att han även tar fasta på att det även finns så många sagor om tursar som inte bara samexisterade utan även gifte sig med asarna gör att Hammerfalls värld har ickemänskliga invånare också. Det får det hela att bli så mycket mer intressant.

Att tecknaren Boris Talijancic verkar intresserad av att försöka återge det vardagliga livet med kläder, smycken och annat är uppskattat, hans teckningsstil har dock sina tillkortakommanden. Visst påminner han en smula om den skicklige François Bourgeons realistiska stil men istället för att lyckas med tredimensionaliteten blir Boris en smula platt. Han skulle tjäna på att öva upp en mjukare och mer sensuell pennföring. Då är det snarare Irène Häfligers skickliga färgsättning som lyfter bilderna till Bourgeons nivå. Hennes känsla för färg ger serien en atmosfär den onekligen hade varit utan annars.

Historien börjar efter en skildring av hur det angliska klostret Jarrow blir plundrat av vikingar. Därefter kommer rösten av en berättare man snart får klart för sig är en bannlyst man härrörande från svearna, Björn den sköne. Han anfaller under handfästelsen mellan Harald och Lia och kidnappar dem. Han för dem sedan norrut, mot de vilda skogarna i Svartalvhem, för att kunna hämta tillbaka det relikskrin som rövades från klostret, på kejsare Karl den stores order. Som nykristen har Björn med sig en av Karls rådgivare, biskop Arno av Salzburg, det är dock väldigt tydligt att hans dop enbart varit för att kunna få med sig en stor armé, hans egentliga agenda är en helt annan.

Hammerfall – Skuggorna i Svartalvhem, volym II Originaltitel: Les ombres du Svartalaheim ISBN: 9197857970

När det kommer till historien i sig är det vissa saker som jag ifrågasätter. Ett av dem är namnen; Lia är inte ett skandinaviskt namn, det är snarare ett galiciskt, italienskt eller latinskt namn. Likaså är vare sig Jörn eller Lindor några namn från Norden, Jörn är en ort nordväst om Skellefteå och vad det gäller forngutniska namn finns både Rodair och Liknjaut men ingen Lindor – det är ju ett Schweiziskt chokladmärke.

Kvinnoklädseln ser mer frankisk ut än skandinavisk, förvisso har kvinnorna parspännen på brösten och hängselkjolar, men smyckena och bårdbroderierna är inte särskilt vikingatida. Örhängen finns det inga fynd för utan det var snarare fingerringar och pärlor mellan parspännena som favoriserades. Helt klart förekom mycken handel som influerade de norra breddgraderna (så som alla de frankiska treflikiga spännena som kvinnorna på Birka höll samman sjalen med), då det fortfarande rörde sig om små samhällen här uppe fick de ändå rätt så utpräglade regionala egenheter.

Sylvains skickliga invävning av de gamla sagorna och de väsen som tillhörde vardagen för människorna då ger historien en vinkling som gör den mer intressant. Flera karaktärer som framträder under resans gång väcker onekligen en undran om sejdande folk. På insidan av albumpärmen står ett lexikon över platser, personer och ord som förekommer i serien, vid Freja så står det att hon är ”den mest populära och enligt sägnen vackraste av de nordiska gudinnorna. Hon åkallas för seger i strid och för kärlek.”

Vad som inte nämns är hennes roll som spå- och trolldomskunnig. Den schamanliknande konsten att sejda som hon lärde ut till Oden själv och konsten att galdra ansågs även det vara en kvinnlig sysselsättning. Svartalvhem var platsen där man begravde trollgubbar och spåkärringar. Kan Sylvain ha utelämnat detta till förmån för flera överraskningar i historien eller vill han att man skall förstå det indirekt genom vad som händer runt huvudpersonerna? Spännande är i alla fall upplägget han presenterat.

Författare: Sylvain Runberg

Teckning: Boris Talijancic

Färgläggning: Iréne Häfliger

Översättning: Stefan Carlsson

Utgivare: Albumförlaget

Läs gärna den här recensionen om samma serie, rekommenderas!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Recension av The Walking Dead: Tills döden skiljer oss åt volym 1 .

Skaffa ett eget ex av denna eminenta serie.

Det är intressant hur utvecklingen av postapokalyptiska historier har gått, vilken väg historien har tagit. Från De Överlevande, via Judge Dredd till V for Vendetta. Antingen är det total misär eller så är det överdrivet på något annat vis. Upplägget för zombie-relaterade historier har oftast varit ett myller av vandöda som vill äta upp de levande vilka försvarar sig mot de framhasande liken med vad som kan finnas till hands. På senare tid har zombierna istället utvecklats till en skrikande hjord av snabbfotade och högljudda monster. På det stora hela är det en ganska enformig genre.

Det som gör The Walking Dead så intressant och läsvärd är manusförfattaren Robert Kirkman. Hans egna önskan om att tyngdpunkten skall ligga på de mänskliga relationerna mellan de överlevande istället för ihjälklubbande av sinnesslöa döingar ger historien ett djup som sällan brukar vara närvarande annars. Okej att V for Vendetta har en intressant tråd att följa om censur och egen vilja, det är ändå inte så att individerna som porträtteras har någon djupare relation mellan varandra. Det har de i The Walking Dead. Hur skulle människor egentligen reagera om det plötsligt skulle utbryta en pandemi som bara ett fåtal överlever, samhällena fullständigt slås ut och det helt plötsligt blir en ständig kamp för att överleva. Det är någonting som Kirkman också tar i betraktande när han skrev manuset.

Att sedan tecknaren Tony Moore har ett bildspråk som väldigt väl illustrerar det mänskliga kontra det vandöda får serien att kännas ännu mera helgjuten. Det är inte ett dugg underligt att serien sedan blev filmatiserad i tv-serien med samma namn som dessutom följer historien väldigt väl. Det är bara ett fåtal saker som skrivits till eller flyttats på för att ge ett ännu mer visuellt intryck från tv-rutan. Serier är trots allt gjorda på ett tvådimensionellt medium och kan bara rymma så många intryck som får plats i varje ruta. Där har verkligen Moore lyckats bra.

Kolla in teasern Apart Förlag erbjuder på PDF - Klicka på sheriffen.

Sheriffen Rick Grimes vaknar upp i en sjukhussäng efter att ha legat i koma, som orsakades av ett allvarligt skottsår. Ingen hör honom, ett lik faller ut när hissdörrarna glider isär och tystnaden som ligger tung omkring honom. En planka barrikaderar cafeteriadörrarna, ovetandes om vad som väntar honom där bakom öppnar han dörrarna. Och möts av en syn som han aldrig kunnat vänta sig; ett rum fyllt av döda i varierande grad av förruttnelse och hela kroppar. Lik som rör sig, rör sig mot honom med en målmedvetenhet han vare sig förstår eller kan ta in. Döingar som inte verkar förstå vad han skriker till dem. Rick lyckas ta sig ut helskinnad från sjukhuset och möts av ett samhälle som är öde. Eller, är det verkligen det?

De Där, som andra överlevande kallar de vandöda han träffar på, kan inte ge honom några svar på varför allt har hänt, bara att det har hänt. Inget finns att göra, förutom att slå De Där i huvudet och se till att de inte lyckas bita dig. Gör de det väntar några timmars feberliknande sjukdom, sedan är du en av Dem. Hur klarar man av den vetskapen, vad gör man för att överleva dag för dag? Läs The Walking Dead, så får du reda på hur Rick Grimes och de andra han möter lyckas. Sara Årestedt som har gjort den svenska översättningen har i mina ögon gjort ett bra jobb, språket flyter på bra och känns bara ett fåtal gånger lite stelt eller överdrivet. Det är dock inte Saras fel, det har mer att göra med att det svenska språket inte är lika nyanserat som det engelska.

Robert Kirkman, Tony Moore: The Walking Dead: Tills döden skiljer oss åt. Volym 1
Översättning Sara Årestedt
Apart Förlag, 2011
ISBN: 978 91 979592 0 9

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,


Hej vi kommer på visit – den nya versionen av V.

V, den gamla 1980-tals serien i nytappning. I dagens anda dessutom med tyngdpunkt på terrorism kontra massmedias toppstyrning. Besökarna (the visitors) anländer med moderskepp över de 29 största städerna i världen. Deras ledare Anna sänder ett första meddelande till människorna från undersidan av varje skepp på respektive språk, budskapet är att de kommer i fred, alltid.

Det ger naturligtvis blandade känslor hos människorna och mycket tvivel på tidigare övertygelser. När Anna sedan börjar erbjuda läkarvård som mer eller mindre utför mirakler, blir det ännu mera splittringar hos människorna. De allra flesta väljer att ställa sig positiva till besökarna, de vill ju bara gott. Endast ett fåtal ställer frågan som egentligen borde ställas; vilken baktanke har besökarna?

Några besökare verkar anse att svaret på den frågan inte är i linje med deras övertygelser och hoppar av skeppen och gömmer sig bland människorna, de kallar sig för den Femte Kolonnen. En del människor sällar sig till kolonnen och en motståndsrörelse är ett faktum.

Första säsongen av V är sedd, vad har jag då att säga om den? Att den är vackert CGI:ad? Ja, det är den i och för sig. Att det finns ett antal brister i serien, när det kommer till karaktärerna och berättelsen i sig? Definitivt. Flera av skådisarna är gamla i genren science fiction, de spelar dessutom mer eller mindre sina vanliga stereotyper. Blir det bättre skådespel då? Jag vet ärligt talat inte om jag kan tycka det. Nu kanske man inte bara skall skylla på skådisarna, manusförfattarna har stor del i huruvida det är bra eller inte.

Ta till exempel den kvinnliga huvudrollen Erica Evans som spelas av Elizabeth Mitchell. Som FBI-agent och tillika terrorbekämpare borde hon vara väldigt kontrollerad och smått känslokall redan från början (åtminstone om man nu skall jämföra hennes karaktär med andra FBI-agenter i olika tv-serier och filmer). Istället upplevs hon mera som en smått hysterisk och överängslig ensamstående mamma vars sjuttonårige son lika gärna kunde ha varit sju – det hade blivit betydligt mer trovärdigt då. Evans minst sagt oprofessionella sätt på kontoret och ute på fältet borde krasst sätt för länge sedan ha gjort henne mindre pålitlig som terrorbekämpande agent. Hon har inget som helst pokerface när det kommer till situationer som skulle kunna avslöja hennes engagemang som Femtekolonnare, tvärtom beter hon sig halsstarrigt och överemotionellt.

Vilken roll Joel Gretsch katolske pastor Jack Landry spelar känns fortfarande oklart, bortsett från faktumet att han gång på gång avslöjar Femte Kolonnen. Sin egen bakgrund som katolik kanske hjälper honom i sitt agerande, i tvserien blir han mest bara en rätt så irriterande snubbe.

Morris Chestnut spelar den avhoppade besökaren Ryan Nichols och gör en av de mest övertygande rollprestationerna. Hans repertoar av gangsterfilmer och agerande mot Steven Seagal verkar ha finjusterat och utvecklat hans förmåga till övertygande spel. Det som kan verkar lite oförståeligt i berättelsen dock är hans relation med Valerie Stevens (spelad av Lourdes Benedicto), en psykoterapeut som har lite för stor brist på tilltro själv för att en avhoppad besökare egentligen skulle våga ha en så lång och allvarlig relation med en sådan misstänksam person.

Charles Mesures roll som Kyle Hobbes, eftersökt legosoldat i världsklass är även den en av de mer intressanta. Det är dock en ganska fånig miss som amerikanerna har gjort, när de säger att han är f.d SAS och inte Australian SAS Regiment (SASR) då han har en uttalad australisk accent. Han har för övrigt spelat tillsammans med Elizabeth förut, i Lost.

Femte Kolonnen som motståndarcell är förresten lite av ett skämt, som de beter sig så skulle de blivit avslöjade för länge sedan om det hade varit på riktigt. Att mötas på samma ställe varje gång (som dessutom råkar vara den byggnad som den ett par gånger misstänkte fader Jack Landry arbetar i) är inte bara dumt,det är idiotiskt. Med både en erfaren terrorbekämpande FBI-agent och sedan dessutom en legosoldat med SASR bakgrund som ledare.. Ja, de om några borde ju veta bättre än så.

Morena Baccarin gör en ny tappning av rollen Adria hon spelade i Stargate SG1 som Anna. Den största skillnaden är väl att hon inte har teknomagiska krafter eller har Claudia Black som mor. I övrigt är det med samma blandning av charmant övertalning och kallblodig masslakt av undersåtar och andra olyckliga åskådare som hon regerar med.

Laura Vandervoort är van vid superkrater, här i rollen som Annas dotter verkar hon ovanligt vanlig. Till skillnad från supergirls många olika uttryck verkar hon i rollen som Lisa inte riktigt kunna uttrycka avsaknaden av känslor lika bra. Att hon dessutom verkar ha åldrats betydligt de senaste åren får det inte direkt att kännas övertygande om att hon skall se ut att vara tio år yngre än vad hon faktiskt är.

Scott Wolf spelar nyhetsankaret Chad Decker som inte har kommit lika långt upp på karriärstegen som han velat och ser nu chansen att kunna göra det när Anna väljer ut honom för att göra en intervju om vad besökarna kan erbjuda jordens befolkning. Han är från början hungrig som en varg på att göra ett scoop men blir snabbt satt på plats av besökarnas ledare, som krasst hotar honom om att ifall han inte gör som hon säger, vägrar intervjuas och går till någon annan istället. Han blir snabbt Annas sändebud, även om han ständigt träder stegen nära bråddjupet genom ifrågasätta henne varje tillfälle som ges genom kritiska reportage om olika människor som på ett eller annat vis farit illa när besökarna anlände. Hennes gunst är lika skör som Deckers egentliga tilltro till henne, han väljer dock att slå dövörat till den inre rösten och bli Annas knähund. Det är först långt senare som sanningen börjar gå upp för honom om vikten av att ha en egen åsikt och ett eget, kritiskt öga till vad som läggs fram. Hans talang för att rota reda på sanningen i vanliga fall är i längden inte lika givande som att gå i ledband.

Kort sagt är serien på det stora hela inte alls dum. De har lyckats med att få en nerv i berättelsen, även om det flera gånger är lite väl segt mellan de explosiva scenerna. Jag tycker att skaparna har valt lite för många gånger att spela an på moderskänslorna som övergår till hysterisk oro eller den kristna medkänslan som säger att man minsann inte skall döda eller såra någon annan. Historien har upprepade gånger visat att kristendomen gärna brukat våld för att övertyga otrogna. Vad det gäller mediahetsen så är det nog ett försök till att vara kritisk mot hur dagens samhälle har tagits över av det allra senaste hela tiden skall styra. Folk drunknar i nyheter och påståenden som de allra flesta godtar rakt av. Var tog den tänkande individen vägen? Och framför allt – hur kommer det sig att det bara är tvnyheterna som styr den indirekta handlingen, varför bloggar ingen?

Interiören i moderskeppet är mycket vacker, precis som skeppen i sig är det. Specialeffekterna vad det gäller smink och andra props är även de på mycket hög nivå. Det som drar ned helheten är faktumet att besökarna går i samlad trupp ombord på skeppen, vaktstyrkan med pålagt marschtramp à la Stargate SG1 är synnerligen fånig när resten faktiskt är riktigt bra. Kort sagt är det som helhet en helt okej science fiction serie, även om historien i sig har ett par rejäla luckor och fånerier i sig. Den kunde (som de allra flesta som gillar denna genre är väl medvetna om) ha varit så oerhört mycket sämre.

De här skådespelarna har tidigare medverkat i följande science fiction serier och filmer;
Joel Gretsch – Taken, The 4400’s, Journeyman. Minority Report.
Morena Baccarin – Firefly, Stargate SG1. Serenity, The sands of Oblivion, Stargate – The Ark of Truth.
Charles Mesure – Lost.
Elizabeth Mitchell – The Sentinel, Frequency, Lost.
Laura Vandervoort – Mutant X, Smallville.

Här hittar du programsidan på tv6.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


Burtonesque i grått.

När jag gick sista terminen på Stockholms Tillskärarakademis basår ingick det att alla elever skulle sy upp en egen kreation utifrån ett livplagg som hänger från axlarna. Det kunde vara en kappa, jacka, klänning.. Jag valde att sy upp en dräkt, som föddes fram när jag satt och skissade en eftermiddag. Helt plötsligt fanns det något som mest av allt såg ut som någonting ur en Tim Burton film.

Skissen såg ut någonting åt det här hållet, originalskissen är undanlagd på ett alldeles för bra ställe - jag hittar den helt enkelt inte.


Det som främst fick mig att tänka på honom var kragsnibben som jag tecknat i en spiral. Säg den film av Tim som inte på ett eller annat sätt har spiraler med i scenografin. Dessutom hade jag gett armbågarna en spetsig attityd, ytterligare en flört med framför allt en av hans filmer; A Nightmare Before Christmas.

Hur skulle jag få till kragen? Ärmarna var inget problem, bara att dra ut själva armbågspunkten till en lagom stor spets. Manschetterna är helt enkelt påsydda för att få till ”tratt”känslan. Jag och läraren funderade lite och kom fram till att någon form av ståltråd skulle lösa problemet med spiralen. Jag använde mig av floristtråd, eftersom den är plastad minimeras risken för att den skall rosta.

Jag kom definitivt att tänka på den här kullen när jag såg kragen på min skiss.

Då basåret lär sig sy utifrån konfektion vad det bara påstrykbart mellanlägg som användes, min höga ståkrage skulle aldrig hålla formen om jag dessutom skulle ha ståltråd i spiralsnibben. Min lärare, som är utbildad damskräddare, visade mig hur jag skulle sy speciella stygn för att kragen skulle hålla formen och inte glipa ut från halsen. Eftersom tyget jag hade valt var ett ylle, gick det dessutom att krympa in lite vidd. När jag sedan började min egen utbildning till damskräddare insåg jag att hon hade bett mig sy in hållning och efter det prickstygn för att bevara den minskningen. Kragen käpps med en hyska/hake i halsen för att ytterligare stabilisera spiralen.

Blixtlåset mitt fram var ingen svårighet att få i, däremot visade det sig att jag under tiden som jag hade konstruerat grundmönstret och sedan dragit upp mönster till jackan hade minskat i vikt och därmed även i omfång.  Ganska rejält också. Helt plötsligt hägde jackan överallt och det blev till att minska in den både här och där. Ärmisättningen var inte heller särskilt rolig, då ärmkullen inte ville sitta som konstruktionen angav. Slutligen fick vi helt enkelt sätta i den som den ville sitta utifrån min egen axelled, tur att jag hade en så bra lärare.

Här ser man den andra handsken i håret även om det mer ser ut som en blomma.

Kjolen fick bli en sexvådig modell, så att sömmarna från jackan följdes upp på kjolen.  För att praktiskt kunna tvätta upp kjolen lite oftare, tvättade jag yllet i specialprogrammet för ylle i maskin innan jag klippte till delarna. Hade jag dampat tyget hade enda alternativet varit kemtvätt. Fodret jag valde var i en härligt plommonlila nyans och av en viskosblandning för att bli så behagligt som möjligt att bära.  Även det tvättades på 40 grader innan tillskärning.

Under tiden som jag sydde denna dräkt i skolan hade vi även en liten, kort kurs i hur man syr accessoarer. Jag hade bestämt mig för att jag minsann ville ha ett par handskar till som matchade. Sagt och gjort, jag konstruerade ett mönster och köpte ett fuchsiafärgat trikåtyg. Jag hann dock bara sy klart en handske, den andra kom jag halvvägs med under själva visningsdagen, så den fick sitta i håret istället, lite lagom avant-garde eller surrealistiskt.

Här är en närbild på hur kragen ser ut på.

Vad det gällde den alldeles för stora jackan så gick det inte att minska ned den hur mycket som som helst, därav att den fortfarande var lite för stor i drapen fram i bysthöjd ut mot ärmen. Men men, det är inte alla konfektionssydda plagg som sitter som de skall heller, snarare så att majoriteten inte gör det. Plaggen är varma att bära och spiralen inte det minsta tung eller otymplig mot halsen.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Om att göra mig lite mera hörd, synlig eller läst i det här fallet, och tankar om vad som menas med intressant när det kommer till texter.

Hur går man till väga för att bli mera läst? I dagens wiki-kultur hos den yngre befolkningen verkar det gå ut på att skrika högst av alla. Om man nu föredrar att snarare kommunicera på en lite mer normal röstlägesnivå, hur går man till väga då?

En bra fråga ansåg jag själv och kollade upp det.  Ett sätt är att länka till den här bloggportalen och med lite tur så hittar flera hit till min plats i etern. En annan sådan portal kräver lite mera av sina skribenter. De vill att inläggen som länkas till dem skall vara lite mer välskrivna, välformulerade och sakliga än genomsnittet i bloggosfären. De vill även att de skall vara längre än ett fåtal meningar.

Vad skall då klassas som intressant? Är inte det en väldigt subjektiv fråga? Är det så att stilpoliser och smakdomare breder ut sig i den svenska bloggsfären? Eller beror dessa krav på en frustration och trötthetskänsla över att det idag kan räcka med en enda, ofta gravt grammatiskt icke-korrekt formulerad mening med uteslutande olika superlativ som i sig inte säger vare sig ha eller ja, bu eller bä? Det är onekligen något att fundera över. I synnerhet när många av de som vill anse sig vara personer med både stil och smak sällan har en bra svenska eller klarar av att skriva välformulerat.

Vilka ämneskategorier anses vara intressanta, som inte är sådana som majoriteten redan skriver om? Hur stort intresse finns det för historiskt mode, uppsömnad av sådana dräkter osv? Är det enbart åsikter om politik, samhälle, litteratur, genus, mat och dryck gourmander, hemmafruskonditorer, stickningsfrälsta, ekovänliga och hundälskare som är av intresse utöver de med ”dagens outfit”? Kan jag anses vara intressant utifrån hur jag skriver snarare än utifrån vad jag skriver om? Det är i alla fall i min mening mera intressant att läsa en text om den inte bara handlar om ett ämne som jag finner intressant utan att den dessutom är välformulerad och har ett flöde som får en att vilja läsa mer. Som engagerar mig som läsare. Det finns skribenter som skriver välformulerat utan att ha ett intressant ämne ifråga, sådana texter får mig att tappa intresset väldigt snabbt. I de fallen hjälper det inte att språket är bra om de inte klarar av att få fram sitt budskap.

Vilket leder oss in på nästa fråga; är det intressant att läsa en text som inte har ett klart och tydligt budskap? Som talar om ämnet detaljerat, länge, med fina ord, med åtskilliga utläggningar och associationer, sk ”name dropping” och ändå, i slutändan, inte kommer till skott med att redogöra för ämnet i fråga och relevansen i det som är skrivet. Ordbajsare är det många som är, mig själv inkluderat, däremot finns det färre som faktiskt är bra på att skriva texter som ger en känsla av tydlighet, som är lättförståelig, faktiskt lär ut något, är engagerande att läsa, har flyt i språket och utan att vare sig vara för enkel eller svår i ordvalen.

Är det inte så att en text i grund och botten rör sig om ett budskap? Bör det budskapet då inte formuleras så att läsaren, oavsett vem det är och oavsett dennes kunskaper eller erfarenheter, skall kunna förstå, ta till sig och kanske till och med lära sig någonting nytt utifrån vad denne läser? Jag är kanske måhända en smula gammaldags och lätt konservativ i det här fallet men jag tycker att man skall respektera läsaren då man själv, när man själv är denne, också vill bli bemött i texten man läser med respekt. Hur många är det inte som sitter och blir upprörda över vad som står i tidningar, läses på nätet och skickas via mail, sms eller andra instant messengers?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,