Legenden om Morwhayle, del 1 Häxmästaren av Peter Bergting.

Läs förlagets egna ord.

Snart är det sommar med dagar då man kan ligga i gröngräset eller på sandstranden, känna ljumma vindar i håret och bara sluka böcker. En bok som skulle passa bra i handen är denna, Peter Bergtings debutbok och en helt okej berättelse.

Peters ambition verkar ha varit att ge läsaren (oavsett ålder) en upplevelse som spänner sig från euforisk lycka till förtvivlan och avgrundssorg. Helt klart har flera stora författare skrivit på detta vis tidigare och blev också högt ärade. Astrid Lindgren (1907-2002) sa själv ungefär så här i en intervju: För barn betyder de stora frågorna i livet väldigt mycket, döden är ständigt närvarande i barns tankar och de grubblar mycket på dessa frågor. Sagor är ett sätt att ta fasta på det faktumet. Hennes egna sagor rörde sig hela tiden kring liv, död, kärlek och trofasthet samt sorg och saknad. Samma sak är det inom mycken fantasy. Egentligen är det ju detsamma; grekernas och kelternas heroiska epos, Astrids berättelser och Robert E. Howards (1906-1936), Michaels Moorcocks med fleras berättelser om krigare och äventyrare.

Helheten är inte alls tokig, det är en lättläst kapitelbok som väl lämpar sig för barn över nio år, någon övre gräns finns inte. Tyvärr blir det lite väl uppenbart att Peters ambition om att skriva på ett klassiskt fantasyvis fått stryka på foten för hur man i Sverige idag ser på genren fantasy och då i synnerhet på hur en barnbok inom den ”bör” se ut. Det blev istället en lagom tillrättalagd bok vars handling inte alls är dålig, den är å andra sidan inte heller briljant. Slutprodukten blev en historia som är både underfundig och smått fast i gamla hjulspår.

I sann fantasy-anda handlar det om en pojke och en flicka, som här är födda som tvillingar. Åtskilda sedan fem års ålder återförenas de igen tio år senare. Där börjar handlingen på riktigt. Arteils syster Malda talar otåligt om för honom att de måste ta sig till staden Morwhayle, tiden är knapp. Arteil frågor om varför tiden är knapp finner snart svar, svaren ger honom dock nya frågor att ställa. I den sedvanliga vandringsskildringen får de uppleva åtskilliga saker, med eller utan sällskap av andra. Städerna som skildras beskrivs även de på klassiskt manér, lite lagom hemtamt för vana läsare i den här genren och samtidigt lagom spännande för nya upptäckare.

Stig in i Peter Bergtings och Morwhayles värld.

Det är knappast någon Harry Potter look-a-like, snarare är det en lyckad tribut till David Eddings (1931-2009) och hans ”Sagan om Belgarion”. Likaså känner man igen flera saker om man någon gång har spelat Drakar och Demoner. Som gammal rollspelare och illustratör till den spelvärlden hade det nog varit underligt om Peter inte tagit med några influenser därifrån. Helt klart förekommer det magi i boken, den heter ju inte ”Häxmästaren” för inte. Men något viftande med trollstavar rör det sig inte om, det är det välanvända handrörelserna och muttrande av formler som karaktärerna istället begagnar sig av.

Vad David Eddings och många fantasyrollspel har gemensamt är sättet att beskriva olika händelser och karaktärer. Visst finns atmosfär och komplexitet där men helheten blir ändå förenklad och inte till fullo lika intressant som klassiska sagor vars innehåll allt som oftast hade någon form av sensmoral – oftast en blodig eller grym sådan. Därmed vill jag inte påstå att alla berättelser inom fantasygenren bör vara så, men om man nu skriver en historia som utspelar sig i en medeltidsliknande värld, bör det inte finnas en viss form av realism då? Som inte blir allt för gemytlig eller skildrad i karikatyr? Även om det rör sig om en barnbok. Jag anser det, historien blir bättre och får både fokus och djup på ett helt annat sätt.

Jag är helt övertygad om att ifall han inte hade fått redigera bort för mycket, så hade handlingen varit betydligt bättre. Som det nu är, är handlingen knyckig, det finns flera tillfällen då man som läsare kan se att det skulle funnits mer eller en annan historia som inte helt bortarbetats. Smärre skönhetsfel på det stora hela finns också kvar i texten. Synd. Namnen på karaktärerna är inte heller de allra bästa, det är dock svårt med bra namn inom fantasy. Bättre vore nog att använda sig av faktiska äldre namn och inte blanda samman bokstäver till något som mest känns krystat.

Likadant är det med Peters illustrationer. Han har illustrerat omslaget, kartorna och insprängda i texten finns ett antal andra illustrationer. Det är ett trevligt avbrott i läsningen att få se en sådan, vissa känns dock en smula genomstressade och inte alls lika bearbetade som mycket av hans andra illustrationer som gjorts under åren. Atmosfären i bilderna överensstämmer inte riktigt med handlingen som de skall illustrera. Åter igen finns känslan av ett bakomliggande ”tid är pengar”. I det här fallet hade det nog varit bättre om tyckarna hade tillåtit Peter en smula mer frihet, både i texten och med illustrationerna.

Slutet på boken ger en glimt om en uppföljare. Helt klart förtjänar historien att få fortsättas, Peter har trots alla mina åsikter gjort ett bra jobb och jag är övertygad om att han skulle klara av att skriva en fortsättning som är minst lika spännande som den här boken var. Sedan är det upp till förlaget om de låter honom få hållas eller inte. Jag håller tummarna för de förstnämnda.

Författare: Peter Bergting
Illustratör: Peter Bergting
ISBN nummer:9789155257187
Förlag: Semic förlag

Jag kan rekommendera den här recensionen av samma bok.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,


Burtonesque i grått.

När jag gick sista terminen på Stockholms Tillskärarakademis basår ingick det att alla elever skulle sy upp en egen kreation utifrån ett livplagg som hänger från axlarna. Det kunde vara en kappa, jacka, klänning.. Jag valde att sy upp en dräkt, som föddes fram när jag satt och skissade en eftermiddag. Helt plötsligt fanns det något som mest av allt såg ut som någonting ur en Tim Burton film.

Skissen såg ut någonting åt det här hållet, originalskissen är undanlagd på ett alldeles för bra ställe - jag hittar den helt enkelt inte.


Det som främst fick mig att tänka på honom var kragsnibben som jag tecknat i en spiral. Säg den film av Tim som inte på ett eller annat sätt har spiraler med i scenografin. Dessutom hade jag gett armbågarna en spetsig attityd, ytterligare en flört med framför allt en av hans filmer; A Nightmare Before Christmas.

Hur skulle jag få till kragen? Ärmarna var inget problem, bara att dra ut själva armbågspunkten till en lagom stor spets. Manschetterna är helt enkelt påsydda för att få till ”tratt”känslan. Jag och läraren funderade lite och kom fram till att någon form av ståltråd skulle lösa problemet med spiralen. Jag använde mig av floristtråd, eftersom den är plastad minimeras risken för att den skall rosta.

Jag kom definitivt att tänka på den här kullen när jag såg kragen på min skiss.

Då basåret lär sig sy utifrån konfektion vad det bara påstrykbart mellanlägg som användes, min höga ståkrage skulle aldrig hålla formen om jag dessutom skulle ha ståltråd i spiralsnibben. Min lärare, som är utbildad damskräddare, visade mig hur jag skulle sy speciella stygn för att kragen skulle hålla formen och inte glipa ut från halsen. Eftersom tyget jag hade valt var ett ylle, gick det dessutom att krympa in lite vidd. När jag sedan började min egen utbildning till damskräddare insåg jag att hon hade bett mig sy in hållning och efter det prickstygn för att bevara den minskningen. Kragen käpps med en hyska/hake i halsen för att ytterligare stabilisera spiralen.

Blixtlåset mitt fram var ingen svårighet att få i, däremot visade det sig att jag under tiden som jag hade konstruerat grundmönstret och sedan dragit upp mönster till jackan hade minskat i vikt och därmed även i omfång.  Ganska rejält också. Helt plötsligt hägde jackan överallt och det blev till att minska in den både här och där. Ärmisättningen var inte heller särskilt rolig, då ärmkullen inte ville sitta som konstruktionen angav. Slutligen fick vi helt enkelt sätta i den som den ville sitta utifrån min egen axelled, tur att jag hade en så bra lärare.

Här ser man den andra handsken i håret även om det mer ser ut som en blomma.

Kjolen fick bli en sexvådig modell, så att sömmarna från jackan följdes upp på kjolen.  För att praktiskt kunna tvätta upp kjolen lite oftare, tvättade jag yllet i specialprogrammet för ylle i maskin innan jag klippte till delarna. Hade jag dampat tyget hade enda alternativet varit kemtvätt. Fodret jag valde var i en härligt plommonlila nyans och av en viskosblandning för att bli så behagligt som möjligt att bära.  Även det tvättades på 40 grader innan tillskärning.

Under tiden som jag sydde denna dräkt i skolan hade vi även en liten, kort kurs i hur man syr accessoarer. Jag hade bestämt mig för att jag minsann ville ha ett par handskar till som matchade. Sagt och gjort, jag konstruerade ett mönster och köpte ett fuchsiafärgat trikåtyg. Jag hann dock bara sy klart en handske, den andra kom jag halvvägs med under själva visningsdagen, så den fick sitta i håret istället, lite lagom avant-garde eller surrealistiskt.

Här är en närbild på hur kragen ser ut på.

Vad det gällde den alldeles för stora jackan så gick det inte att minska ned den hur mycket som som helst, därav att den fortfarande var lite för stor i drapen fram i bysthöjd ut mot ärmen. Men men, det är inte alla konfektionssydda plagg som sitter som de skall heller, snarare så att majoriteten inte gör det. Plaggen är varma att bära och spiralen inte det minsta tung eller otymplig mot halsen.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


En stilla flört med 1930-talet i svart spets.

Under en titt på Emmaus år 2005 hittade jag ett riktigt guldkorn; en aftonklänning från 1930-talet helt i svart bomullsspets. Vissa revor i sömmarna men i övrigt fullt användbar, tyvärr precis för liten för att jag någonsin skall kunna komma i den. Vad gör man då? Jo, man syr en kopia av den. Jag valde att använda mig av en trikå istället för ett spetstyg, mest för att jag inte hade råd med gepyrspets, men även för att det är elastiskt och töjer sig så mycket som är behövligt. Mönstret blev inte blommigt som på originalet utan ett arabesque motiv.

En mycket snarlik spets till mitt klänningsoriginal, som har använts till den här klänningen du hittar via länken.

Jag utgick från originalet ifråga om modell, hög rund halsringning framtill som knäpps mitt bak med en tryckknapp. Nedanför är ryggen öppen i ett sprund hela vägen ned till midjan, för att visa upp ett stycke förförisk ryggtavla. Kjolen är i en mycket kvinnlig sjöjungfrumodell, dvs kjolen vidgar sig utåt till stor vidd nedanför knäna. Ärmarna är konstruerade i en idag ganska ovanlig men då relativt vanlig halvbolero variant.  Fjärilsärmen är lös framtill och fastsydd med ryggen bak. Eftersom spetsen är krusterad samman finns det egentligen inte en enda söm synlig på originalet. Det blev det dock på min kopia. Jag utgick från en modell med längsgående sömmar och en avskärning under bysten. Det var mer pga att jag har en något större byst som jag skar till den så än något annat.

Originalklänningen hade ingen underklänning (vilket var vanligast då) eller foder och då ryggen är öppen så djupt i ryggen är det svårt att bära någon bh under, i alla fall om kupstorleken är större än C-D. Alternativet blev att fodra kuporna med hudfärgad trikå, vilket blev en snygg lösning.

Förföriskt tunna, halvtransparenta tyger och nakna ryggar var högsta aftonmode under 1930-talet. Den här är stickad, kolla länken.

Ett halvporträtt som visar tygmönstret ganska bra.

Modellen är väldigt snarlik denna klänning.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


En variant av Sture.

Min kund ville ha en dräkt uppsydd som var från senrensässansen. Han hade tittat runt lite och gillat det spanska modet som var i ropet då, runt 1550-80-talet. Däremot var han inte så intresserad av hysk- & hakknäppning eller snörning som stängningsalternativ utan föredrog knappar istället.

Liknande ärmpuffar som i denna målning var målet, även fast det här är på en kortärmad överrock.

Han var även intresserad av en ärmpuff strax nedanför axeln och en uppföljning av knapparna mitt fram längs med underärmarna. Pluderhosor var inte intressant utan snarare de smalare, senare byxorna. De skulle dock fortfarande vara slitsade för att matcha ärmarna.

Till jackan och byxorna skulle det även ingå en skjorta samt en barett. Skjortan sydde jag efter ett mönster från en bevarad skjorta som är med i boken Skjortor, särkar och blusar av Dorothy K. Burnham. Den syddes upp i bomullstyg och knäpptes med hyskor och hakar i hals och ärmar. Baretten syddes utan brätte, i en enkel ”basker”modell.

Jag utgick från mönstret på Svante Stures dräkt som han brev avrättad i, eftersom kunden ville ha en snäv och kroppsnära modell men med lagom långt skört för att inte visa för mycket bakdel. Ärmarnas puffar skapade jag genom att utgå från ett ärmmönster från Geometrica y Traca av Juan de Alcega som jag minskade ner volymen på och slitsade upp. Jackan är sydd i svart bomullssammet och fodrad med klarblå polyestersatin, vilket ärmpuffarna även är uppfluffade med.

Byxorna var ett kapitel för sig. Då jag tidigare hade sytt upp ett par 1740-tals byxor utgick jag från detta mönster och anpassade det för ändamålet. Med tanke på att sena 1500-tals och tidiga 1600-tals byxor mer eller mindre är konstruerade på samma sätt som detta senare mönster kändes det inte helt fel att göra på det här viset.

Jag sydde den här dräkten 2002 innan jag hade lärt mig att konstruera mönster själv, däremot började jag att bli ganska bra på att förstora upp mönster med hjälp av koofficienter och kroppsmått. Vare sig jackan eller byxorna orsakade några större problem.

Dräkten var mycket fin på och jag var väldigt nöjd med resultatet, frånsett en alldeles för stor byxlining som berodde på att jag, i stressen, glömde bort faktumet att byxbaken skulle rynkas samman..

Skulle jag sy upp en ny sådan här dräkt idag vet jag flera moment som jag skulle tackla annorlunda, som det var då kan jag lugnt säga att jag gjorde mitt bästa utifrån de kunskaper jag hade då.

Jag har hittat ett par stycken som även de har utgått från mönstren på Sturedräkterna och som ni hittar bakom varje bild nedan;

Murder at Upsala Castle, 1567

Garb For Guys

Apollon

Festive Attyre

Lynn Mcmaster

Bonnybluebelle

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


En alternativ Sibylla von Cleve à la Lucas Cranach d.ä

Jag är väldigt svag för Lucas Cranach d.ä målningar av adelsdamerna vid kurfurstendömenas olika hov. Det fick mig att vilja sy upp en egen sådan klänning som var i ropet under 1520-talet i Saxen. Jag började med att titta runt på olika bibliotek efter bra bilder på sådana och på nätet, 1997 var det dock ont om bloggar och andra hemsidor som förklarade hur man gick tillväga för att sy upp sådana här klänningar så det blev till att fundera själv.

Eftersom jag gillar lite småtokiga ärmar fann jag Sibylla von Cleves porträtt intressanta. De stora modefärgerna rött, rödorange och guld var jag inte lika intresserad av och blev därför väldigt glad när jag såg bilder som hade gröna klänningar avbildade och silverbroderier på svart botten.

Ärmarna inspirerades av detta porträtt från 1526.

kjoldelen fick sin inspiration från denna helgonbild, anno 1525.

Färgen på klänningen valdes utifrån detta porträtt från 1526.

Silverbrokaden blev vald utifrån Sidonias pärlbroderi på svart botten till höger i bild.

Jag övervägde hur det hela skulle konstrueras på enklast sätt. Som dåvarande medlem i SCA frågade jag andra medlemmar hur de hade gjort och fick mer eller mindre lättförståeliga svar. Jag beslutade mig till sist för att göra en jacka som kjolen kunde fästas i. Införskaffade ett salviagrönt ylle och efter lite letande fann jag en silverbrokad i 100% syntet hos en indisk importör som såg riktigt bra ut materialet till trots. Med utgång från Eleonora di Toledos klänningsliv sydde jag jackan som fodrades med laxfärgat foder. Ärmarna konstruerade jag som armbindlar vila hölls samman av en mängd vertikala band som fodrats med laxfärgat foder. Armbindlarna pryddes med silverbrokaden, precis som manschetterna. Det var inte den bästa lösningen och idag skulle jag ha gjort annorlunda (dvs konstruerat ett ärmmönster och spräckt upp det som behövts i extra vidd). Puffarna fylldes helt enkelt upp av de vida särkärmarna som jag bar under klänningen.

Kjolen var även den ett problem att lösa. De jag hade frågat angav endera rynkor eller lagda veck, jag valde det senare. På kjolen sydde jag även på två breda band av silverbrokaden, så som ofta visas på Cranachs målningar. När det kom till bröstlappen som skulle hålla samman jackan över bysten stötte jag på ett ganska stort problem som jag aldrig lyckades lösa ordentligt. Jag hade tänkt att sy upp en korsett att ha under men det visade sig att de jag frågat inte hade någon under sina klänningar.  Alltså blev det ingen sydd. Det gav resultatet att jag fick problem med bysten kontra jackan, visst överspill blev det. Nåja, man lär så länge man lever heter det ju. Inte heller uppfattade jag att det faktiskt skall vara linne hela vägen upp till halsen, då vissa porträtt har så tunt linne att det verkar transparent.

För att täcka håret på fashionabelt vis sydde jag en hätta i samma nyans som yllet fast av linnetyg. På den broderade jag ett rutnät som jag dekorerade med pärlor. Någon hatt fick jag aldrig till. Till detta bars tjocka kedjor i gulmetall som jag fyndade på loppis för tio kronor styck. Allt bling-bling behöver inte vara dyrt.

Andra som har sytt upp klänningar efter Lucas Cranach målningar hittar ni vid klick på målningarna;

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Om stil

CloeMetcalfe

The Realm of Venus

Historical, real and virtual

HRM Arianwen's

Saxon 1530's Dress

The Pink Cranach

Research Dumping Grounds


Italiensk renässans utifrån Eleonora Di Toledo.

På strandpromenadens parkering nedanför Kruttornet under Medeltidsveckan 2000.

Jag ville sy upp en snygg renässansklänning och helst ha ett mönster till klänningen ifråga. Jag hittade Janet Arnolds bok Patterns of Fashion The cut and constructions of clothes for men and women c1560-1620. I den fann jag Eleonora di Toledos begravningsklänning som verkade både enkel och elegant på samma gång. Tyvärr fanns det inget mönster på ärmarna så det fick bli att konstruera egna. Jag började med den här klänningen 1999, innan jag själv hade någon större erfarenhet av hur man hittar det mesta på internet och utgick från vad jag såg i boken och på de porträtt jag lyckades finna.

Eleonora di Toledo, målad 1543 av Agnolo Bronzino

Livet är är sytt i tre lager, bomullssammet ytterst, mycket stadig bomullscanvas i mitten och lakansväv som foder. Mittersta lagret är uppstadgat med rigelene som är påsydda direkt på tyget. Här hade jag ännu inte lärt mig hur man konstruerar egna mönster utan förstorade upp mönstret från boken med hjälp av koofficienter. Tur att man har en pappa som var villig att förklara för mig hur jag skulle göra där. Nu minns jag det bara vagt och brukar ännu blanda samman vilket som skulle divideras och vad som skulle multipliceras. Naturligtvis innebar det en hel del toallprovande och ändringar innan ett färdigt, anpassat mönster fanns att tillgå.

Jag planerade att göra samma form av guldnät som i porträttet utav guldfärgat band eller soutageband, där varje korsning skulle ankras med en pärla. På samma vis skulle ett hårnät göras. Det blev dock inte så på grund av tidsbrist. Kjolen och ärmarna hittade jag en bomullstwill i samma nyans som sammeten med ett fall som liknade bilderna på liknande klänningar.

Ärmarna skapades med hjälp av fyra jämnbreda band som fästes samman med hjälp av pärlor längs med slitsarna. Den mjuka rullen av ärm som kortats och fästs upp gjorde jag inte, just då kändes det tillräckligt mycket som en utmaning att bara få till ärmarna.

När jag nu surfat runt på internet har jag hittat dessa sidor som visar andra som också har sytt upp klänningar utifrån samma mönster – klicka på porträtten;

The Eleonora project

An Italian Showcase

Starlight Masquerade

Centuries Sewing


Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Bröllop under Medeltidsveckan.

Idag är det många som väljer ett temabröllop. Så gjorde även detta par när de bestämde sig för att viga sig i en av kyrkoruinerna i Visby under Medeltidsveckan. Är bruden dessutom havande blir det att tänka finurligt om hon vill kunna använda klänningen nästa år som vanligt medeltidsplagg.
Jag utgick från 1100-talet men även ifrån Sagan om Ringenfilmerna, eftersom mycket är influerat från samma tidsepok.

Kunden själv ville ha en klänning påminnande om Arwens olika klänningar, med klockformade ärmar och smala underklänningsärmar. De medeltida kvinnoplaggen bars nämligen i lager, med en undersärk och en överklänning.

Utifrån kundens personlighet och faktumet att det var en brudklänning, valde jag att ge henne ett fyrkantigt decolletage där brösten lyfts precis så mycket att det bildas en fin rundning. Sedan behövdes det en lösning på hur man både skulle kunna använda klänningen som höggravid och efter förlossingen. Jag gjorde helt enkelt ett djupt motveck som spändes fast under livstycket när det var knäppt mitt fram. På så sätt fick både magen plats och när extra tyget inte längr behövdes så hänger det i två djupa veck. Fållen är även längre framtill för att det skall vara en jämn linje när magen fyller upp tyget. Materialet är ett krämfärgat bomull-polyester med livet uppstadgat av kraftig bomullskanvas. Livet har hysk- och hakknäppning.

Överklänningen har snörning i ryggen, bandkantning i silver på halsringning, under byst och över sömmen på överarmarna. Ärmarna som har ett ljusare blått foder är öppna framtill för att underlätta när man skall arbeta med händerna. Kjolen är öppen mitt fram för att tillåta magen att puta ut.

Fotona är tagna av Alexander Hegedüs.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,