Umbra – en värld skapad av Elin Fahlstedt.

Skaffa ett eget ex.

Ethel, en föräldralös flicka som bor på ett barnhem i ett kloster, där munkarna varnar för barnamördaren som vandrar lös under blodmånen. Ethel är inte rädd, hon är aldrig rädd, så hon beger sig ut på jakt efter inte bara sanningen utan även efter sin pappa. Det enda hon har kvar efter sina föräldrar är sitt namn och ett foto av en skugga som kan vara hennes pappa. Upptäckt under sina nattliga äventyr, jagas hon av en munk och gömmer sig i en kista, som visar sig vara en port in till världen Umbra, landet dit skuggorna far under natten. Kanske finns svaret på hennes sökande där?

Att Elin Fahlstedt har tagit inspiration från sin närmaste omgivning är inte så svårt att förstå – Sjonhem socken på Gotland har både trolska skogar och exotiska djur insprängda bland bondgårdarna och bostadshusen. Det är lätt att drömma sig bort och tänka fram flera olika spännande historier när man strövar runt där. Det är heller inte konstig att hon har överraskat och glatt många av sina läsare med sina verk, hennes far är lika uppfinningsrik han.

Läs Elins egna blogg.

Jag kan lätt se flera inspirationskällor i hennes verk Umbra, en klassisk mörk och äventyrlig saga med glittrande ljusglimtar i form av välarbetade illustrationer och en intrikat berättelse. Hennes teckningsstil verkar ha inspirerats av Wendy Pinis sätt att teckna alver, ”Den oändliga historien”s olika varelser och sättet att arbeta med pennan och kompositionen påminner om Ben Templesmith. Onekligen är det en väldigt visuell teckningsstil som definitivt höjer stämningen på berättelsen. Berättelsen är spännande, återigen kan jag se flera inspirationskällor, bland annat Ursula K. Le Guin, Meredith Ann Pierce och Edith Nesbit.

Det är med hög ambition som hon gett sig ut på denna resa, ibland når hon dock inte fullt hela vägen. Flera av karaktärerna hade mått bra av ett bättre karaktärsporträtt, det hade utvecklat historien och gett den mera djup. Helheten är dock fortfarande helt klart läsvärd, gillar man dessa, lite mörka, på en och samma gång fantasieggande och skräckkittlande, så finns det här en hel del att sätta tänderna i. Elins talang är stor, med tid och erfarenhet lär hon gå från succé till succé.
Författare:  Elin Fahlstedt

Förlag: Kolik Förlag

Bandtyp: Häftad

Språk: svenska

Antal sidor: 110

ISBN13: 9789186509026

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Annonser

En ny syn på vikingarna med franska ögon – Hammerfall.

Hammerfall – Ormens Lidande, volym I Originaltitel: La Peine du Serpent ISBN:9197857918

Detta är något av det mest ambitiösa jag har läst när det kommer till utomnordisk skildring av det fornnordiska, både när det kommer till vardag, klädedräkt och tro. Helt klart märker man anknytningen till det frankiska, underligt vore väl annars då det är en fransman som skrivit äventyret. Som Sylvain Runberg själv sagt i en intervju, är det ju annars hornbeprydda vikingar à la Asterix som vanligtvis porträtteras och här är det tack och lov inte ett endaste horn i sikte på hjälmarna. Tacksamt är även hans vilja att utgå från den faktiska historien och modifiera den till fantasy. Att han även tar fasta på att det även finns så många sagor om tursar som inte bara samexisterade utan även gifte sig med asarna gör att Hammerfalls värld har ickemänskliga invånare också. Det får det hela att bli så mycket mer intressant.

Att tecknaren Boris Talijancic verkar intresserad av att försöka återge det vardagliga livet med kläder, smycken och annat är uppskattat, hans teckningsstil har dock sina tillkortakommanden. Visst påminner han en smula om den skicklige François Bourgeons realistiska stil men istället för att lyckas med tredimensionaliteten blir Boris en smula platt. Han skulle tjäna på att öva upp en mjukare och mer sensuell pennföring. Då är det snarare Irène Häfligers skickliga färgsättning som lyfter bilderna till Bourgeons nivå. Hennes känsla för färg ger serien en atmosfär den onekligen hade varit utan annars.

Historien börjar efter en skildring av hur det angliska klostret Jarrow blir plundrat av vikingar. Därefter kommer rösten av en berättare man snart får klart för sig är en bannlyst man härrörande från svearna, Björn den sköne. Han anfaller under handfästelsen mellan Harald och Lia och kidnappar dem. Han för dem sedan norrut, mot de vilda skogarna i Svartalvhem, för att kunna hämta tillbaka det relikskrin som rövades från klostret, på kejsare Karl den stores order. Som nykristen har Björn med sig en av Karls rådgivare, biskop Arno av Salzburg, det är dock väldigt tydligt att hans dop enbart varit för att kunna få med sig en stor armé, hans egentliga agenda är en helt annan.

Hammerfall – Skuggorna i Svartalvhem, volym II Originaltitel: Les ombres du Svartalaheim ISBN: 9197857970

När det kommer till historien i sig är det vissa saker som jag ifrågasätter. Ett av dem är namnen; Lia är inte ett skandinaviskt namn, det är snarare ett galiciskt, italienskt eller latinskt namn. Likaså är vare sig Jörn eller Lindor några namn från Norden, Jörn är en ort nordväst om Skellefteå och vad det gäller forngutniska namn finns både Rodair och Liknjaut men ingen Lindor – det är ju ett Schweiziskt chokladmärke.

Kvinnoklädseln ser mer frankisk ut än skandinavisk, förvisso har kvinnorna parspännen på brösten och hängselkjolar, men smyckena och bårdbroderierna är inte särskilt vikingatida. Örhängen finns det inga fynd för utan det var snarare fingerringar och pärlor mellan parspännena som favoriserades. Helt klart förekom mycken handel som influerade de norra breddgraderna (så som alla de frankiska treflikiga spännena som kvinnorna på Birka höll samman sjalen med), då det fortfarande rörde sig om små samhällen här uppe fick de ändå rätt så utpräglade regionala egenheter.

Sylvains skickliga invävning av de gamla sagorna och de väsen som tillhörde vardagen för människorna då ger historien en vinkling som gör den mer intressant. Flera karaktärer som framträder under resans gång väcker onekligen en undran om sejdande folk. På insidan av albumpärmen står ett lexikon över platser, personer och ord som förekommer i serien, vid Freja så står det att hon är ”den mest populära och enligt sägnen vackraste av de nordiska gudinnorna. Hon åkallas för seger i strid och för kärlek.”

Vad som inte nämns är hennes roll som spå- och trolldomskunnig. Den schamanliknande konsten att sejda som hon lärde ut till Oden själv och konsten att galdra ansågs även det vara en kvinnlig sysselsättning. Svartalvhem var platsen där man begravde trollgubbar och spåkärringar. Kan Sylvain ha utelämnat detta till förmån för flera överraskningar i historien eller vill han att man skall förstå det indirekt genom vad som händer runt huvudpersonerna? Spännande är i alla fall upplägget han presenterat.

Författare: Sylvain Runberg

Teckning: Boris Talijancic

Färgläggning: Iréne Häfliger

Översättning: Stefan Carlsson

Utgivare: Albumförlaget

Läs gärna den här recensionen om samma serie, rekommenderas!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Recension av The Walking Dead: Tills döden skiljer oss åt volym 1 .

Skaffa ett eget ex av denna eminenta serie.

Det är intressant hur utvecklingen av postapokalyptiska historier har gått, vilken väg historien har tagit. Från De Överlevande, via Judge Dredd till V for Vendetta. Antingen är det total misär eller så är det överdrivet på något annat vis. Upplägget för zombie-relaterade historier har oftast varit ett myller av vandöda som vill äta upp de levande vilka försvarar sig mot de framhasande liken med vad som kan finnas till hands. På senare tid har zombierna istället utvecklats till en skrikande hjord av snabbfotade och högljudda monster. På det stora hela är det en ganska enformig genre.

Det som gör The Walking Dead så intressant och läsvärd är manusförfattaren Robert Kirkman. Hans egna önskan om att tyngdpunkten skall ligga på de mänskliga relationerna mellan de överlevande istället för ihjälklubbande av sinnesslöa döingar ger historien ett djup som sällan brukar vara närvarande annars. Okej att V for Vendetta har en intressant tråd att följa om censur och egen vilja, det är ändå inte så att individerna som porträtteras har någon djupare relation mellan varandra. Det har de i The Walking Dead. Hur skulle människor egentligen reagera om det plötsligt skulle utbryta en pandemi som bara ett fåtal överlever, samhällena fullständigt slås ut och det helt plötsligt blir en ständig kamp för att överleva. Det är någonting som Kirkman också tar i betraktande när han skrev manuset.

Att sedan tecknaren Tony Moore har ett bildspråk som väldigt väl illustrerar det mänskliga kontra det vandöda får serien att kännas ännu mera helgjuten. Det är inte ett dugg underligt att serien sedan blev filmatiserad i tv-serien med samma namn som dessutom följer historien väldigt väl. Det är bara ett fåtal saker som skrivits till eller flyttats på för att ge ett ännu mer visuellt intryck från tv-rutan. Serier är trots allt gjorda på ett tvådimensionellt medium och kan bara rymma så många intryck som får plats i varje ruta. Där har verkligen Moore lyckats bra.

Kolla in teasern Apart Förlag erbjuder på PDF - Klicka på sheriffen.

Sheriffen Rick Grimes vaknar upp i en sjukhussäng efter att ha legat i koma, som orsakades av ett allvarligt skottsår. Ingen hör honom, ett lik faller ut när hissdörrarna glider isär och tystnaden som ligger tung omkring honom. En planka barrikaderar cafeteriadörrarna, ovetandes om vad som väntar honom där bakom öppnar han dörrarna. Och möts av en syn som han aldrig kunnat vänta sig; ett rum fyllt av döda i varierande grad av förruttnelse och hela kroppar. Lik som rör sig, rör sig mot honom med en målmedvetenhet han vare sig förstår eller kan ta in. Döingar som inte verkar förstå vad han skriker till dem. Rick lyckas ta sig ut helskinnad från sjukhuset och möts av ett samhälle som är öde. Eller, är det verkligen det?

De Där, som andra överlevande kallar de vandöda han träffar på, kan inte ge honom några svar på varför allt har hänt, bara att det har hänt. Inget finns att göra, förutom att slå De Där i huvudet och se till att de inte lyckas bita dig. Gör de det väntar några timmars feberliknande sjukdom, sedan är du en av Dem. Hur klarar man av den vetskapen, vad gör man för att överleva dag för dag? Läs The Walking Dead, så får du reda på hur Rick Grimes och de andra han möter lyckas. Sara Årestedt som har gjort den svenska översättningen har i mina ögon gjort ett bra jobb, språket flyter på bra och känns bara ett fåtal gånger lite stelt eller överdrivet. Det är dock inte Saras fel, det har mer att göra med att det svenska språket inte är lika nyanserat som det engelska.

Robert Kirkman, Tony Moore: The Walking Dead: Tills döden skiljer oss åt. Volym 1
Översättning Sara Årestedt
Apart Förlag, 2011
ISBN: 978 91 979592 0 9

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,


Recension av Steve Niles & Ben Templesmiths 30 Days of Night – från serie till seriefilm

Först publicerad 5 november 2010.

Det som från början var ett mindre lyckat filmmanusuppslag blev en braksuccé som grafisk roman för Steve Niles. Tillsammans med Ben Templesmith gjorde han 2002 30 Days of Night (publicerad på IDW Publishing), en nyskapande vampyrserie som mycket tack vare dess bildspråk fick många anhängare.

Handlingen utspelas i Barrow, Alaska där majoriteten av befolkningen varje vinter migrerar söderut eftersom polarvintern mer eller mindre gör en hel månad becksvart. Ett år kommer plötsligt oinbjudna gäster till staden, just som de allra sista gett sig därifrån och bara ett fåtal invånare finns kvar. Dessa blir varse just hur exakt blodtörstiga dessa nykomlingar är.
Serien gavs ut veckovis och samlades i det första seriealbumet senare samma år.

Albumet blev en sensation och följdes upp med flera veckovisa utgåvor, som i sin tur samlades i nästa album, 30 Days of Night: Dark Days 2004.

Här får man följa en av de överlevande, Stella Olemaun, från vampyrattacken av Barrow ett år senare och hennes kamp för att offentliggöra vad som egentligen hände i hennes stad. Tillsammans med några allierade tar hon upp kampen mot vampyrerna på nytt.

Det sista albumet i denna trilogi (men knappast det sista från Steve Niles och Ben Templesmith), Return to Barrow återser vi Barrow, Alaska ånyo. Denna gång är det sheriffen Eben Olemauns bror som kommer dit för att efterträda som sheriff. Lagom till årets 30 dagar av mörker …

Till sist fick dock Steve Niles framgång med sitt filmmanusuppslag, 2007 kom slutligen 30 Days of Night på bio, regisserad av David Slade och med filmmanus av Steve Niles, Stuart Beattie och Brian Nelson. Mottagandet var blandat, här i Sverige var Ronny Svensson positiv men på det stora hela var det nog mest seriefantaster som uppskattade filmen. Tyvärr, den är en underskattad seriefilm tycker jag. Det är en film som nära följer storyn i serien, det är spänning större delen av tiden, bra skådespeleri, och en trevlig tappning av vampyrer som inte är posörer och går runt i korsetter hela tiden.

I år (2010) kom så uppföljaren, 30 Days of Night: Dark Days direkt ut på dvd, denna gång regisserad av Ben Ketai som även skrev manuset tillsammans med Steve Niles. Även denna film följer ganska nära storyn i albumet med samma titel, även denna gång med bra skådespeleri, spänning och en ljussättning som tillför filmen atmosfär. Återigen en underskattad seriefilm, precis som sin föregångare och som Solomon Kane, en annan av årets seriefilmer.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,