Hej vi kommer på visit – den nya versionen av V.

V, den gamla 1980-tals serien i nytappning. I dagens anda dessutom med tyngdpunkt på terrorism kontra massmedias toppstyrning. Besökarna (the visitors) anländer med moderskepp över de 29 största städerna i världen. Deras ledare Anna sänder ett första meddelande till människorna från undersidan av varje skepp på respektive språk, budskapet är att de kommer i fred, alltid.

Det ger naturligtvis blandade känslor hos människorna och mycket tvivel på tidigare övertygelser. När Anna sedan börjar erbjuda läkarvård som mer eller mindre utför mirakler, blir det ännu mera splittringar hos människorna. De allra flesta väljer att ställa sig positiva till besökarna, de vill ju bara gott. Endast ett fåtal ställer frågan som egentligen borde ställas; vilken baktanke har besökarna?

Några besökare verkar anse att svaret på den frågan inte är i linje med deras övertygelser och hoppar av skeppen och gömmer sig bland människorna, de kallar sig för den Femte Kolonnen. En del människor sällar sig till kolonnen och en motståndsrörelse är ett faktum.

Första säsongen av V är sedd, vad har jag då att säga om den? Att den är vackert CGI:ad? Ja, det är den i och för sig. Att det finns ett antal brister i serien, när det kommer till karaktärerna och berättelsen i sig? Definitivt. Flera av skådisarna är gamla i genren science fiction, de spelar dessutom mer eller mindre sina vanliga stereotyper. Blir det bättre skådespel då? Jag vet ärligt talat inte om jag kan tycka det. Nu kanske man inte bara skall skylla på skådisarna, manusförfattarna har stor del i huruvida det är bra eller inte.

Ta till exempel den kvinnliga huvudrollen Erica Evans som spelas av Elizabeth Mitchell. Som FBI-agent och tillika terrorbekämpare borde hon vara väldigt kontrollerad och smått känslokall redan från början (åtminstone om man nu skall jämföra hennes karaktär med andra FBI-agenter i olika tv-serier och filmer). Istället upplevs hon mera som en smått hysterisk och överängslig ensamstående mamma vars sjuttonårige son lika gärna kunde ha varit sju – det hade blivit betydligt mer trovärdigt då. Evans minst sagt oprofessionella sätt på kontoret och ute på fältet borde krasst sätt för länge sedan ha gjort henne mindre pålitlig som terrorbekämpande agent. Hon har inget som helst pokerface när det kommer till situationer som skulle kunna avslöja hennes engagemang som Femtekolonnare, tvärtom beter hon sig halsstarrigt och överemotionellt.

Vilken roll Joel Gretsch katolske pastor Jack Landry spelar känns fortfarande oklart, bortsett från faktumet att han gång på gång avslöjar Femte Kolonnen. Sin egen bakgrund som katolik kanske hjälper honom i sitt agerande, i tvserien blir han mest bara en rätt så irriterande snubbe.

Morris Chestnut spelar den avhoppade besökaren Ryan Nichols och gör en av de mest övertygande rollprestationerna. Hans repertoar av gangsterfilmer och agerande mot Steven Seagal verkar ha finjusterat och utvecklat hans förmåga till övertygande spel. Det som kan verkar lite oförståeligt i berättelsen dock är hans relation med Valerie Stevens (spelad av Lourdes Benedicto), en psykoterapeut som har lite för stor brist på tilltro själv för att en avhoppad besökare egentligen skulle våga ha en så lång och allvarlig relation med en sådan misstänksam person.

Charles Mesures roll som Kyle Hobbes, eftersökt legosoldat i världsklass är även den en av de mer intressanta. Det är dock en ganska fånig miss som amerikanerna har gjort, när de säger att han är f.d SAS och inte Australian SAS Regiment (SASR) då han har en uttalad australisk accent. Han har för övrigt spelat tillsammans med Elizabeth förut, i Lost.

Femte Kolonnen som motståndarcell är förresten lite av ett skämt, som de beter sig så skulle de blivit avslöjade för länge sedan om det hade varit på riktigt. Att mötas på samma ställe varje gång (som dessutom råkar vara den byggnad som den ett par gånger misstänkte fader Jack Landry arbetar i) är inte bara dumt,det är idiotiskt. Med både en erfaren terrorbekämpande FBI-agent och sedan dessutom en legosoldat med SASR bakgrund som ledare.. Ja, de om några borde ju veta bättre än så.

Morena Baccarin gör en ny tappning av rollen Adria hon spelade i Stargate SG1 som Anna. Den största skillnaden är väl att hon inte har teknomagiska krafter eller har Claudia Black som mor. I övrigt är det med samma blandning av charmant övertalning och kallblodig masslakt av undersåtar och andra olyckliga åskådare som hon regerar med.

Laura Vandervoort är van vid superkrater, här i rollen som Annas dotter verkar hon ovanligt vanlig. Till skillnad från supergirls många olika uttryck verkar hon i rollen som Lisa inte riktigt kunna uttrycka avsaknaden av känslor lika bra. Att hon dessutom verkar ha åldrats betydligt de senaste åren får det inte direkt att kännas övertygande om att hon skall se ut att vara tio år yngre än vad hon faktiskt är.

Scott Wolf spelar nyhetsankaret Chad Decker som inte har kommit lika långt upp på karriärstegen som han velat och ser nu chansen att kunna göra det när Anna väljer ut honom för att göra en intervju om vad besökarna kan erbjuda jordens befolkning. Han är från början hungrig som en varg på att göra ett scoop men blir snabbt satt på plats av besökarnas ledare, som krasst hotar honom om att ifall han inte gör som hon säger, vägrar intervjuas och går till någon annan istället. Han blir snabbt Annas sändebud, även om han ständigt träder stegen nära bråddjupet genom ifrågasätta henne varje tillfälle som ges genom kritiska reportage om olika människor som på ett eller annat vis farit illa när besökarna anlände. Hennes gunst är lika skör som Deckers egentliga tilltro till henne, han väljer dock att slå dövörat till den inre rösten och bli Annas knähund. Det är först långt senare som sanningen börjar gå upp för honom om vikten av att ha en egen åsikt och ett eget, kritiskt öga till vad som läggs fram. Hans talang för att rota reda på sanningen i vanliga fall är i längden inte lika givande som att gå i ledband.

Kort sagt är serien på det stora hela inte alls dum. De har lyckats med att få en nerv i berättelsen, även om det flera gånger är lite väl segt mellan de explosiva scenerna. Jag tycker att skaparna har valt lite för många gånger att spela an på moderskänslorna som övergår till hysterisk oro eller den kristna medkänslan som säger att man minsann inte skall döda eller såra någon annan. Historien har upprepade gånger visat att kristendomen gärna brukat våld för att övertyga otrogna. Vad det gäller mediahetsen så är det nog ett försök till att vara kritisk mot hur dagens samhälle har tagits över av det allra senaste hela tiden skall styra. Folk drunknar i nyheter och påståenden som de allra flesta godtar rakt av. Var tog den tänkande individen vägen? Och framför allt – hur kommer det sig att det bara är tvnyheterna som styr den indirekta handlingen, varför bloggar ingen?

Interiören i moderskeppet är mycket vacker, precis som skeppen i sig är det. Specialeffekterna vad det gäller smink och andra props är även de på mycket hög nivå. Det som drar ned helheten är faktumet att besökarna går i samlad trupp ombord på skeppen, vaktstyrkan med pålagt marschtramp à la Stargate SG1 är synnerligen fånig när resten faktiskt är riktigt bra. Kort sagt är det som helhet en helt okej science fiction serie, även om historien i sig har ett par rejäla luckor och fånerier i sig. Den kunde (som de allra flesta som gillar denna genre är väl medvetna om) ha varit så oerhört mycket sämre.

De här skådespelarna har tidigare medverkat i följande science fiction serier och filmer;
Joel Gretsch – Taken, The 4400’s, Journeyman. Minority Report.
Morena Baccarin – Firefly, Stargate SG1. Serenity, The sands of Oblivion, Stargate – The Ark of Truth.
Charles Mesure – Lost.
Elizabeth Mitchell – The Sentinel, Frequency, Lost.
Laura Vandervoort – Mutant X, Smallville.

Här hittar du programsidan på tv6.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


Recension av Steve Niles & Ben Templesmiths 30 Days of Night – från serie till seriefilm

Först publicerad 5 november 2010.

Det som från början var ett mindre lyckat filmmanusuppslag blev en braksuccé som grafisk roman för Steve Niles. Tillsammans med Ben Templesmith gjorde han 2002 30 Days of Night (publicerad på IDW Publishing), en nyskapande vampyrserie som mycket tack vare dess bildspråk fick många anhängare.

Handlingen utspelas i Barrow, Alaska där majoriteten av befolkningen varje vinter migrerar söderut eftersom polarvintern mer eller mindre gör en hel månad becksvart. Ett år kommer plötsligt oinbjudna gäster till staden, just som de allra sista gett sig därifrån och bara ett fåtal invånare finns kvar. Dessa blir varse just hur exakt blodtörstiga dessa nykomlingar är.
Serien gavs ut veckovis och samlades i det första seriealbumet senare samma år.

Albumet blev en sensation och följdes upp med flera veckovisa utgåvor, som i sin tur samlades i nästa album, 30 Days of Night: Dark Days 2004.

Här får man följa en av de överlevande, Stella Olemaun, från vampyrattacken av Barrow ett år senare och hennes kamp för att offentliggöra vad som egentligen hände i hennes stad. Tillsammans med några allierade tar hon upp kampen mot vampyrerna på nytt.

Det sista albumet i denna trilogi (men knappast det sista från Steve Niles och Ben Templesmith), Return to Barrow återser vi Barrow, Alaska ånyo. Denna gång är det sheriffen Eben Olemauns bror som kommer dit för att efterträda som sheriff. Lagom till årets 30 dagar av mörker …

Till sist fick dock Steve Niles framgång med sitt filmmanusuppslag, 2007 kom slutligen 30 Days of Night på bio, regisserad av David Slade och med filmmanus av Steve Niles, Stuart Beattie och Brian Nelson. Mottagandet var blandat, här i Sverige var Ronny Svensson positiv men på det stora hela var det nog mest seriefantaster som uppskattade filmen. Tyvärr, den är en underskattad seriefilm tycker jag. Det är en film som nära följer storyn i serien, det är spänning större delen av tiden, bra skådespeleri, och en trevlig tappning av vampyrer som inte är posörer och går runt i korsetter hela tiden.

I år (2010) kom så uppföljaren, 30 Days of Night: Dark Days direkt ut på dvd, denna gång regisserad av Ben Ketai som även skrev manuset tillsammans med Steve Niles. Även denna film följer ganska nära storyn i albumet med samma titel, även denna gång med bra skådespeleri, spänning och en ljussättning som tillför filmen atmosfär. Återigen en underskattad seriefilm, precis som sin föregångare och som Solomon Kane, en annan av årets seriefilmer.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,


Kulturbloggen recenserar: ”Harry Potter och dödsrelikerna. Del 1”

Först publicerad 18 november 2010.

I sedvanlig ordning finner man flera av Storbritanniens stora skådisar i filmen. Som alltid lika välklädda och välagerande. Även denna film är baserad på boken med samma namn, men det är nästan en nödvändighet att ha läst boken, då en hel del förklarande stycken är bortvalda och det som är kvar lämnar oinsatta lagom intresserade av resten.

Sittandes mellan två som inte hade läst böckerna och som är väl över 20 fick jag höra uttråkade kommentarer både under och efter filmen. Handlingen i filmen förs fram av många teleporteringar och det var en sådan sak som inte riktigt uppskattades.

Att två av de karaktärer som återkommer under filmens gång inte någon gång nämns med namn känns trist. I synnerhet när de i böckerna så mycket mera ingående beskrivs och omtalas. Vare sig Bill Nighys mycket lyckade tolkning av Rufus Scrimgeour eller Dave Legenos roll som Fenrir Greyback presenteras. Trist, mycket trist tycker jag. Speciellt när Fenrir är den som gav Bill Weasley sina ärr i ansiktet och märkte honom till varulv i förra filmen. Ingen av de tre ungdomarna har mött honom tidigare och vet inte vem det är.

Scrimgeour efterträdde den förra ministern, Cornelius Fudge. Enligt boken har Potter mött honom tidigare, återigen något som valts bort i filmerna.

Det är en saga om vänskap, kärlek och personlig styrka som visas upp på filmduken. Är man inte ett fan av J.K.Rowlings värld så blir budskapet dock lite väl insvept i specialeffekter och lustiga formler. Sagor och legender spelar en ännu större roll nu och en av dessa berättas väldigt snyggt med en animering.

Voldemorts anhängare av ”pure bloods”, dvs renblodiga trollkarlssläkter har i den här filmen infiltrerat och övertagit Ministeriet för magi och för nu öppet ett utrensningskrig mot halvblod (så som Potter), muggelfödda mudbloods/smutsskallar (som Hermione är) eller de renblodiga som gått över till ”de andras sida” (Weasleys). Även de övriga raserna får sig en känga, mycket påminnande om rasbiologin och Tredje Riket.

Den här filmen är första hälften av boken med samma namn som slutar med scenen på sidan 405 av 607 sidor totalt. Av dessa drygt 400 sidor har nästan hälften skrivits bort eller skrivits om, inte helt till det bättre.

Efter att ha tittat på den officiella trailern för båda filmerna så kan jag meddela att delar av det som valts bort i denna film kommer med i nästa och avslutande del som har premiär i juli nästa år. Jag kan bara hoppas på att det blir en bra hopknytning av den här påsen, som det är nu känns filmen lite väl långsam och inte särskilt väl hopklippt.

Officiella trailern för båda delarna:

Regissör: David Yates

Manus: Steve Kloves (film), J.K.Rowlings bok)

146 min.

Relaterat:
Dagens Nyheter, MovieZine, Göteborgsposten och Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Kulturbloggens filmskribenter rekommenderar gratisfilmer på Voddler

Först publicerat 30 januari, 2011. Här är min text i den publicerade sammansatta, totalt var det fyra skribenters texter.

Jessika Ahlström rekommenderar tre science fiction-serier:

Utav Voddlers totala utbud av science fiction/fantasy tvserier är majoriteten brittiska. Mycket bra anser jag då de oftast brukar ha bättre manus. Av de som är gratis i utbudet är det två fantasy och tre science fictionserier. Plus för stort utbud på alla nivåer av filmer/tvserier varav många bra är gratis. Minus för nästan helt ickefungerande sökfunktion, ingen egentlig fungerande genreindelning och absolut ingen alfabetisk ordning på filmerna i dessa genres.

Andromeda
Andromeda är en kanadensisk-amerikansk science fiction tvserie om 42 min/avsnitt som baseras på oanvänt material av den avlidne Star Trekskaparen Gene Roddenberry, utvecklat av Robert Hewitt Wolfe och producerad av Genes änka Majel Roddenberry. Den gick mellan 2000-2005. Huvudpersonen spelas av ”Hercules”-skådisen Kevin Sorbo.

Serien känns lite som en mix mellan ”Star Trek” och ”Farscape”. Genes influens är stark, både uniformen och skeppet känns väldigt Star Trek:iga samtidigt som annat drar åt Farscape. Helt okej underhållning att titta på om man gillar snygga rymdskepp, lagom mycket vetenskapligt snack och mera action.

Mutant X
Mutant X är en science fiction tvserie om 44 min/avsnitt som gick mellan 2001-2004, producerad av Mutant Studios. Mutant X är ett team bestående av en forskare inom genteknik, Adam, som samlat ett gäng av genmodifierade mutanter för att kämpa mot en annan forskare och dennes team. Serien utspelas i Toronto, Kanada. Skådespelaren som spelat Adam är John Shea, känd från ”Gossip Girl”.

Upplägget på historien är bra men tyvärr försvinner den i alla usla specialeffekter som pålagda ljud, dålig musik och mycket irriterade slow motion och fast cut-filmande. Det hela får serien att likna en dålig efterapning av Peta Wilsons serie ”La Femme Nikita” (1997) eller ”V.I.P” med Pamela Anderson (1998). Synd, mycket synd för utan dessa effekter hade den lätt kunnat bli en mycket bra serie.

Hyperdrive
Hyperdrive är en brittisk science fiction situationskomedi om 30 min/avsnitt producerad av BBC som sändes mellan 2006-2007. Utspelas år 2151 ombord på HMS Camden Lock om dess besättnings försök att försvara Storbritanniens intressen i ett föränderligt universum.

Som sådan är den helt klart i samma klass som många andra av dessa, inte minst ”Red Dwarf ”och ”My Hero”. Med usla och överdrivna spänningsmoment, dåliga monster och pinsamma situationer. Precis vad britterna (och många med dem) gillar i sina sci-fi serier.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,