Legenden om Morwhayle, del 1 Häxmästaren av Peter Bergting.

Läs förlagets egna ord.

Snart är det sommar med dagar då man kan ligga i gröngräset eller på sandstranden, känna ljumma vindar i håret och bara sluka böcker. En bok som skulle passa bra i handen är denna, Peter Bergtings debutbok och en helt okej berättelse.

Peters ambition verkar ha varit att ge läsaren (oavsett ålder) en upplevelse som spänner sig från euforisk lycka till förtvivlan och avgrundssorg. Helt klart har flera stora författare skrivit på detta vis tidigare och blev också högt ärade. Astrid Lindgren (1907-2002) sa själv ungefär så här i en intervju: För barn betyder de stora frågorna i livet väldigt mycket, döden är ständigt närvarande i barns tankar och de grubblar mycket på dessa frågor. Sagor är ett sätt att ta fasta på det faktumet. Hennes egna sagor rörde sig hela tiden kring liv, död, kärlek och trofasthet samt sorg och saknad. Samma sak är det inom mycken fantasy. Egentligen är det ju detsamma; grekernas och kelternas heroiska epos, Astrids berättelser och Robert E. Howards (1906-1936), Michaels Moorcocks med fleras berättelser om krigare och äventyrare.

Helheten är inte alls tokig, det är en lättläst kapitelbok som väl lämpar sig för barn över nio år, någon övre gräns finns inte. Tyvärr blir det lite väl uppenbart att Peters ambition om att skriva på ett klassiskt fantasyvis fått stryka på foten för hur man i Sverige idag ser på genren fantasy och då i synnerhet på hur en barnbok inom den ”bör” se ut. Det blev istället en lagom tillrättalagd bok vars handling inte alls är dålig, den är å andra sidan inte heller briljant. Slutprodukten blev en historia som är både underfundig och smått fast i gamla hjulspår.

I sann fantasy-anda handlar det om en pojke och en flicka, som här är födda som tvillingar. Åtskilda sedan fem års ålder återförenas de igen tio år senare. Där börjar handlingen på riktigt. Arteils syster Malda talar otåligt om för honom att de måste ta sig till staden Morwhayle, tiden är knapp. Arteil frågor om varför tiden är knapp finner snart svar, svaren ger honom dock nya frågor att ställa. I den sedvanliga vandringsskildringen får de uppleva åtskilliga saker, med eller utan sällskap av andra. Städerna som skildras beskrivs även de på klassiskt manér, lite lagom hemtamt för vana läsare i den här genren och samtidigt lagom spännande för nya upptäckare.

Stig in i Peter Bergtings och Morwhayles värld.

Det är knappast någon Harry Potter look-a-like, snarare är det en lyckad tribut till David Eddings (1931-2009) och hans ”Sagan om Belgarion”. Likaså känner man igen flera saker om man någon gång har spelat Drakar och Demoner. Som gammal rollspelare och illustratör till den spelvärlden hade det nog varit underligt om Peter inte tagit med några influenser därifrån. Helt klart förekommer det magi i boken, den heter ju inte ”Häxmästaren” för inte. Men något viftande med trollstavar rör det sig inte om, det är det välanvända handrörelserna och muttrande av formler som karaktärerna istället begagnar sig av.

Vad David Eddings och många fantasyrollspel har gemensamt är sättet att beskriva olika händelser och karaktärer. Visst finns atmosfär och komplexitet där men helheten blir ändå förenklad och inte till fullo lika intressant som klassiska sagor vars innehåll allt som oftast hade någon form av sensmoral – oftast en blodig eller grym sådan. Därmed vill jag inte påstå att alla berättelser inom fantasygenren bör vara så, men om man nu skriver en historia som utspelar sig i en medeltidsliknande värld, bör det inte finnas en viss form av realism då? Som inte blir allt för gemytlig eller skildrad i karikatyr? Även om det rör sig om en barnbok. Jag anser det, historien blir bättre och får både fokus och djup på ett helt annat sätt.

Jag är helt övertygad om att ifall han inte hade fått redigera bort för mycket, så hade handlingen varit betydligt bättre. Som det nu är, är handlingen knyckig, det finns flera tillfällen då man som läsare kan se att det skulle funnits mer eller en annan historia som inte helt bortarbetats. Smärre skönhetsfel på det stora hela finns också kvar i texten. Synd. Namnen på karaktärerna är inte heller de allra bästa, det är dock svårt med bra namn inom fantasy. Bättre vore nog att använda sig av faktiska äldre namn och inte blanda samman bokstäver till något som mest känns krystat.

Likadant är det med Peters illustrationer. Han har illustrerat omslaget, kartorna och insprängda i texten finns ett antal andra illustrationer. Det är ett trevligt avbrott i läsningen att få se en sådan, vissa känns dock en smula genomstressade och inte alls lika bearbetade som mycket av hans andra illustrationer som gjorts under åren. Atmosfären i bilderna överensstämmer inte riktigt med handlingen som de skall illustrera. Åter igen finns känslan av ett bakomliggande ”tid är pengar”. I det här fallet hade det nog varit bättre om tyckarna hade tillåtit Peter en smula mer frihet, både i texten och med illustrationerna.

Slutet på boken ger en glimt om en uppföljare. Helt klart förtjänar historien att få fortsättas, Peter har trots alla mina åsikter gjort ett bra jobb och jag är övertygad om att han skulle klara av att skriva en fortsättning som är minst lika spännande som den här boken var. Sedan är det upp till förlaget om de låter honom få hållas eller inte. Jag håller tummarna för de förstnämnda.

Författare: Peter Bergting
Illustratör: Peter Bergting
ISBN nummer:9789155257187
Förlag: Semic förlag

Jag kan rekommendera den här recensionen av samma bok.

Läs även andra bloggares åsikter om bokrecension, Peter bergting, Morwhayle, Fantasy, illustrationer