Legenden om Morwhayle, del 1 Häxmästaren av Peter Bergting.

Läs förlagets egna ord.

Snart är det sommar med dagar då man kan ligga i gröngräset eller på sandstranden, känna ljumma vindar i håret och bara sluka böcker. En bok som skulle passa bra i handen är denna, Peter Bergtings debutbok och en helt okej berättelse.

Peters ambition verkar ha varit att ge läsaren (oavsett ålder) en upplevelse som spänner sig från euforisk lycka till förtvivlan och avgrundssorg. Helt klart har flera stora författare skrivit på detta vis tidigare och blev också högt ärade. Astrid Lindgren (1907-2002) sa själv ungefär så här i en intervju: För barn betyder de stora frågorna i livet väldigt mycket, döden är ständigt närvarande i barns tankar och de grubblar mycket på dessa frågor. Sagor är ett sätt att ta fasta på det faktumet. Hennes egna sagor rörde sig hela tiden kring liv, död, kärlek och trofasthet samt sorg och saknad. Samma sak är det inom mycken fantasy. Egentligen är det ju detsamma; grekernas och kelternas heroiska epos, Astrids berättelser och Robert E. Howards (1906-1936), Michaels Moorcocks med fleras berättelser om krigare och äventyrare.

Helheten är inte alls tokig, det är en lättläst kapitelbok som väl lämpar sig för barn över nio år, någon övre gräns finns inte. Tyvärr blir det lite väl uppenbart att Peters ambition om att skriva på ett klassiskt fantasyvis fått stryka på foten för hur man i Sverige idag ser på genren fantasy och då i synnerhet på hur en barnbok inom den ”bör” se ut. Det blev istället en lagom tillrättalagd bok vars handling inte alls är dålig, den är å andra sidan inte heller briljant. Slutprodukten blev en historia som är både underfundig och smått fast i gamla hjulspår.

I sann fantasy-anda handlar det om en pojke och en flicka, som här är födda som tvillingar. Åtskilda sedan fem års ålder återförenas de igen tio år senare. Där börjar handlingen på riktigt. Arteils syster Malda talar otåligt om för honom att de måste ta sig till staden Morwhayle, tiden är knapp. Arteil frågor om varför tiden är knapp finner snart svar, svaren ger honom dock nya frågor att ställa. I den sedvanliga vandringsskildringen får de uppleva åtskilliga saker, med eller utan sällskap av andra. Städerna som skildras beskrivs även de på klassiskt manér, lite lagom hemtamt för vana läsare i den här genren och samtidigt lagom spännande för nya upptäckare.

Stig in i Peter Bergtings och Morwhayles värld.

Det är knappast någon Harry Potter look-a-like, snarare är det en lyckad tribut till David Eddings (1931-2009) och hans ”Sagan om Belgarion”. Likaså känner man igen flera saker om man någon gång har spelat Drakar och Demoner. Som gammal rollspelare och illustratör till den spelvärlden hade det nog varit underligt om Peter inte tagit med några influenser därifrån. Helt klart förekommer det magi i boken, den heter ju inte ”Häxmästaren” för inte. Men något viftande med trollstavar rör det sig inte om, det är det välanvända handrörelserna och muttrande av formler som karaktärerna istället begagnar sig av.

Vad David Eddings och många fantasyrollspel har gemensamt är sättet att beskriva olika händelser och karaktärer. Visst finns atmosfär och komplexitet där men helheten blir ändå förenklad och inte till fullo lika intressant som klassiska sagor vars innehåll allt som oftast hade någon form av sensmoral – oftast en blodig eller grym sådan. Därmed vill jag inte påstå att alla berättelser inom fantasygenren bör vara så, men om man nu skriver en historia som utspelar sig i en medeltidsliknande värld, bör det inte finnas en viss form av realism då? Som inte blir allt för gemytlig eller skildrad i karikatyr? Även om det rör sig om en barnbok. Jag anser det, historien blir bättre och får både fokus och djup på ett helt annat sätt.

Jag är helt övertygad om att ifall han inte hade fått redigera bort för mycket, så hade handlingen varit betydligt bättre. Som det nu är, är handlingen knyckig, det finns flera tillfällen då man som läsare kan se att det skulle funnits mer eller en annan historia som inte helt bortarbetats. Smärre skönhetsfel på det stora hela finns också kvar i texten. Synd. Namnen på karaktärerna är inte heller de allra bästa, det är dock svårt med bra namn inom fantasy. Bättre vore nog att använda sig av faktiska äldre namn och inte blanda samman bokstäver till något som mest känns krystat.

Likadant är det med Peters illustrationer. Han har illustrerat omslaget, kartorna och insprängda i texten finns ett antal andra illustrationer. Det är ett trevligt avbrott i läsningen att få se en sådan, vissa känns dock en smula genomstressade och inte alls lika bearbetade som mycket av hans andra illustrationer som gjorts under åren. Atmosfären i bilderna överensstämmer inte riktigt med handlingen som de skall illustrera. Åter igen finns känslan av ett bakomliggande ”tid är pengar”. I det här fallet hade det nog varit bättre om tyckarna hade tillåtit Peter en smula mer frihet, både i texten och med illustrationerna.

Slutet på boken ger en glimt om en uppföljare. Helt klart förtjänar historien att få fortsättas, Peter har trots alla mina åsikter gjort ett bra jobb och jag är övertygad om att han skulle klara av att skriva en fortsättning som är minst lika spännande som den här boken var. Sedan är det upp till förlaget om de låter honom få hållas eller inte. Jag håller tummarna för de förstnämnda.

Författare: Peter Bergting
Illustratör: Peter Bergting
ISBN nummer:9789155257187
Förlag: Semic förlag

Jag kan rekommendera den här recensionen av samma bok.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,


Burtonesque i grått.

När jag gick sista terminen på Stockholms Tillskärarakademis basår ingick det att alla elever skulle sy upp en egen kreation utifrån ett livplagg som hänger från axlarna. Det kunde vara en kappa, jacka, klänning.. Jag valde att sy upp en dräkt, som föddes fram när jag satt och skissade en eftermiddag. Helt plötsligt fanns det något som mest av allt såg ut som någonting ur en Tim Burton film.

Skissen såg ut någonting åt det här hållet, originalskissen är undanlagd på ett alldeles för bra ställe - jag hittar den helt enkelt inte.


Det som främst fick mig att tänka på honom var kragsnibben som jag tecknat i en spiral. Säg den film av Tim som inte på ett eller annat sätt har spiraler med i scenografin. Dessutom hade jag gett armbågarna en spetsig attityd, ytterligare en flört med framför allt en av hans filmer; A Nightmare Before Christmas.

Hur skulle jag få till kragen? Ärmarna var inget problem, bara att dra ut själva armbågspunkten till en lagom stor spets. Manschetterna är helt enkelt påsydda för att få till ”tratt”känslan. Jag och läraren funderade lite och kom fram till att någon form av ståltråd skulle lösa problemet med spiralen. Jag använde mig av floristtråd, eftersom den är plastad minimeras risken för att den skall rosta.

Jag kom definitivt att tänka på den här kullen när jag såg kragen på min skiss.

Då basåret lär sig sy utifrån konfektion vad det bara påstrykbart mellanlägg som användes, min höga ståkrage skulle aldrig hålla formen om jag dessutom skulle ha ståltråd i spiralsnibben. Min lärare, som är utbildad damskräddare, visade mig hur jag skulle sy speciella stygn för att kragen skulle hålla formen och inte glipa ut från halsen. Eftersom tyget jag hade valt var ett ylle, gick det dessutom att krympa in lite vidd. När jag sedan började min egen utbildning till damskräddare insåg jag att hon hade bett mig sy in hållning och efter det prickstygn för att bevara den minskningen. Kragen käpps med en hyska/hake i halsen för att ytterligare stabilisera spiralen.

Blixtlåset mitt fram var ingen svårighet att få i, däremot visade det sig att jag under tiden som jag hade konstruerat grundmönstret och sedan dragit upp mönster till jackan hade minskat i vikt och därmed även i omfång.  Ganska rejält också. Helt plötsligt hägde jackan överallt och det blev till att minska in den både här och där. Ärmisättningen var inte heller särskilt rolig, då ärmkullen inte ville sitta som konstruktionen angav. Slutligen fick vi helt enkelt sätta i den som den ville sitta utifrån min egen axelled, tur att jag hade en så bra lärare.

Här ser man den andra handsken i håret även om det mer ser ut som en blomma.

Kjolen fick bli en sexvådig modell, så att sömmarna från jackan följdes upp på kjolen.  För att praktiskt kunna tvätta upp kjolen lite oftare, tvättade jag yllet i specialprogrammet för ylle i maskin innan jag klippte till delarna. Hade jag dampat tyget hade enda alternativet varit kemtvätt. Fodret jag valde var i en härligt plommonlila nyans och av en viskosblandning för att bli så behagligt som möjligt att bära.  Även det tvättades på 40 grader innan tillskärning.

Under tiden som jag sydde denna dräkt i skolan hade vi även en liten, kort kurs i hur man syr accessoarer. Jag hade bestämt mig för att jag minsann ville ha ett par handskar till som matchade. Sagt och gjort, jag konstruerade ett mönster och köpte ett fuchsiafärgat trikåtyg. Jag hann dock bara sy klart en handske, den andra kom jag halvvägs med under själva visningsdagen, så den fick sitta i håret istället, lite lagom avant-garde eller surrealistiskt.

Här är en närbild på hur kragen ser ut på.

Vad det gällde den alldeles för stora jackan så gick det inte att minska ned den hur mycket som som helst, därav att den fortfarande var lite för stor i drapen fram i bysthöjd ut mot ärmen. Men men, det är inte alla konfektionssydda plagg som sitter som de skall heller, snarare så att majoriteten inte gör det. Plaggen är varma att bära och spiralen inte det minsta tung eller otymplig mot halsen.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Bröllop under Medeltidsveckan.

Idag är det många som väljer ett temabröllop. Så gjorde även detta par när de bestämde sig för att viga sig i en av kyrkoruinerna i Visby under Medeltidsveckan. Är bruden dessutom havande blir det att tänka finurligt om hon vill kunna använda klänningen nästa år som vanligt medeltidsplagg.
Jag utgick från 1100-talet men även ifrån Sagan om Ringenfilmerna, eftersom mycket är influerat från samma tidsepok.

Kunden själv ville ha en klänning påminnande om Arwens olika klänningar, med klockformade ärmar och smala underklänningsärmar. De medeltida kvinnoplaggen bars nämligen i lager, med en undersärk och en överklänning.

Utifrån kundens personlighet och faktumet att det var en brudklänning, valde jag att ge henne ett fyrkantigt decolletage där brösten lyfts precis så mycket att det bildas en fin rundning. Sedan behövdes det en lösning på hur man både skulle kunna använda klänningen som höggravid och efter förlossingen. Jag gjorde helt enkelt ett djupt motveck som spändes fast under livstycket när det var knäppt mitt fram. På så sätt fick både magen plats och när extra tyget inte längr behövdes så hänger det i två djupa veck. Fållen är även längre framtill för att det skall vara en jämn linje när magen fyller upp tyget. Materialet är ett krämfärgat bomull-polyester med livet uppstadgat av kraftig bomullskanvas. Livet har hysk- och hakknäppning.

Överklänningen har snörning i ryggen, bandkantning i silver på halsringning, under byst och över sömmen på överarmarna. Ärmarna som har ett ljusare blått foder är öppna framtill för att underlätta när man skall arbeta med händerna. Kjolen är öppen mitt fram för att tillåta magen att puta ut.

Fotona är tagna av Alexander Hegedüs.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,